berättartraditionen lever vidare – nu kör vi

Så är mässan officiellt igång med första seminariet – en av årets höjdpunkter precis på direkten. Therese och Kerstins böcker har jag skrivit om: Vägen mot Bålberget och Grand Final i skojarbranschen och det är två fantastiska berättare samtidigt på scen.

Ångermanland är landskapet som förenar dem.

Vad fick Terese att vilja börja skriva om trolldomsprocesserna – de kvinnor som dömdes till döden för häxeri? Terese berättar att en vandring på Bålberget som triggade henne att börja forska i vad som hänt. Präster blåste under och barnvittnesmål blir det som fäller avgörandet. Hon ville försöka förstå vad som hände och hur det påverkade trakten. Terese berättar att hennes bortavaro från trakten har gjort att hon fått perspektiv – man behöver både kunna se en bygd inifrån och utanifrån.

Kerstin efterlyser dialekten i boken, hon funderar på hur man ska kunna skildra 1600-talets mentalitet och hon konstaterar att berättelsens centrala delar med övergrepp och olika ”häxprocesser” äger rum även idag. Idag sker kanske samma sak i media – ryktesspridning och smutskastning. Kvinnors kroppar, barnafödelse och sexualitet är sådant som Terese skriver om genom hela romanen. 

En nutida anknytning handlar också om att man efter processerna ska leva kvar bland sina grannar och fortsätta sitt liv. Terese ville gärna skildra hur erfarenheter lever vidare genom generationer och hur det blev för de som blev kvar på platsen. Har historien betydelse för nutidsmänniskan?

I den snabba tiden som vi har idag så menar de att berättandet om en familj, en släkt eller en bygd är viktig för att skapa band till sina rötter. Berättande är ett sätt att ordna upp sitt liv, att skapa ordning i sin historia och har man ingen historia så kan man hitta på. Kyrkböckerna är fulla av namnlängder men berättelserna saknas – det är lättare att fantisera kring andra släkter än sin egen. Fantasin ger frihet det som är fakta är ett stort ansvar att hantera. Fiktionaliseringen är svårhanterat, ansvaret är stort för den som skriver. 

Hur kan det komma sig att kvinnorna ofta är de som bär minnen, som bryr sig om släktens berättelse? Kvinnorna på scenen kan inte tänka sig ett liv utan berättelser, deras spaning är att berättandet kommer att leva vidare. Bokmässan om tio år blir nog som vanligt, konstaterar Kerstin. 

Tidens tro drabbar människan.