Gästbloggarmässan 2013 – en logistisk triumf

Ni som läst mina betraktelser från tidigare år har kanske fått bilden av Gästbloggaren som en oorganiserad person som äntrar mässgolvet ständigt lika oförberedd. En helt korrekt bedömning i så fall och det har absolut sin charm att tillbringa en halvdag inte bara i bokens utan också improvisationens och överraskningens tecken. I år gjordes det dock en viss research och ett personligt program lades upp med hjälp av ett inte helt intuitivt verktyg på Mässans hemsida. Det som följer är alltså i stora drag det som var tänkt att hända, därav den skrytsamma titeln på inlägget. En första reflektion är väl att en del av spontaniteten gick förlorad av naturliga skäl. Till exempel fick jag aldrig se Jimmie Åkesson, mer om honom följer ändå eftersom Jimmie på bokmässan givetvis tarvar en kommentar.

Först på schemat var Mircea Cartarescu hos Bonniers. En man från förlaget ställde en handfull frågor och författaren körde på med väl förberedda svar. Cartarescu gav ett sympatiskt och intelligent intryck (de storheterna står ju ibland i konflikt med varandra) och det var intressanta 20 minuter, i huvudsak ägnade den nyöversatta Travesti, ett verk från författarens ungdom. Jag tyckte nog att man kunde läsa mellan raderna att han inte betraktade den som ett storverk direkt, men samtidigt var han glad att den hade blivit något av en kultbok bland ungdomar så nu satt han snällt här och sålde den. Signerade gjorde han också och här vill jag å det bestämdaste anmäla mitt missnöje med pajsare som skall stå och tjôta lite gôtt med författaren. En del av oss har ett mödosamt komponerat personligt mässprogram att följa!

Nu var det dock så lyckosamt att en annan rumän fallit bort ur programmet så det var gott om tid att strosa på våning två innan Caitlin Moran i Svenska Kyrkans monter skulle reda ut Konsten att vara hygglig. Eller det skulle hon inte alls, ärligt talat. Hon skulle, inför en komiskt star struck och försagd beundrarinna och intervjuare, köra stand-up liknande reklam för i första hand Morantologi. Hon är ju en kvinna att älska naturligtvis och denna gång var hon hundra procent underhållning (ibland kan det bli lite too much). En stor samling beundrarinnor lyssnade och skulle fram och kramas och så vidare. För vissa författare är paralleller till rockstjärnor mer tydliga än annars (sorry, Björn Ranelid). Jag skulle dock vilja invända mot Morans slutsats att How to be a Woman hjälpt många män att förstå sina kvinnor bättre (eller att förstå dem över huvud taget). Min slutsats var snarare att ni är lika goda kålsupare som vi och att mystiken är ren bluff.

Och nu jävlar blir det finkultur. I Svenska Dagbladets monter diskuterade Akademiledamot Sara Danius nyöversättningen av Madame Bovary med översättaren Anders Bodegård . Danius gjorde ett oerhört skärpt intryck när hon redogjorde för Flauberts speciella språk och hur ofta det tappas bort vid översättningar. Allt är subjekt i Flauberts meningar – en person tittar inte utan hennes öga vandrar över något. Bodegård hade lyckats få med detta speciella tydligen, möjligtvis av en slump för han kändes inte helt delaktig i analysen. Det var intressant i alla fall även om jag tappade fokus när jag försökte försvara min plats i gratiskaffekön vid en attack från två något buffliga kulturkvinnor. Jag fick här en syn för mig baserad på Sverigedemokraternas stoppade reklamfilm. Ni vet, den där kvinnor i Niqab i slow motion stormar fram mot en socialbidragsutställande tjänsteman. Någonstans i närheten satt i detta nu Jimmie Åkesson, signerandes sin bok med det pseudointellektuellt felanvända latinska uttrycket som titel. Hade det inte varit rättvist om en förskräckt skelande Jimmie, så uppenbart på fel ställe och eventuellt iklädd folkdräkt, stormats av horder med kulturreclaimande bokmässekvinnor? Helst i slow motion.

Sista punkten blev ett samtal mellan Liv Strömquist och Lidija Praizovic. Den senare visade sig vara den journalist som ifrågasatte vita medelklasskribenters legitimitet när de gör sig till tolk för förorten. Titeln på programpunkten var Vem hörs i debatten, något ironiskt eftersom PA:t var underdimensionerat till skillnad från grannmonterns och man därför mest hörde en manlig stämma (ganska säkert vit medelklass till råga på allt). Gästbloggarn lever i viss oro över att det på Youtube nu finns en film där en gänglig man hänger otympligt över en bokhylla snett bakom Liv Strömquist för att försöka höra vad hon säger och samtidigt se blasé ut. Det var Praizovic som var mest intressant dock, i det att hon dels hävdade att skönlitteratur eller annan populärkultur är överlägset debatten i att ändra förutsättningar. Debatten hamnar ofelbart i låsta positioner och ändrar därför inget, istället måste alla förändringar komma genom att de utsatta själva får en röst.

Gästbloggaren vandrade sedan, full av intryck, med sin dotter till stans bästa pizzeria och intog en Margherita. Ännu ett år hade passerat.

/Gästbloggare M