Egenmäktigt förfarande är Lena Anderssons femte roman och huvudrollen har Ester Nilsson, poet, essäist och filosof. Vid arton års ålder insåg hon att livet ytterst går ut på att förjaga tristessen och när hon nu är trettioett så har livet ändå gått i stå. En vårdag får hon ett uppdrag, hon ska hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask och när hon lär känna hans verk, läser om honom och slutligen träffar honom så är hon fullständigt förlorad. Förälskelse eller beroende, besatthet eller bara ett sätt att bli bekräftad. De bygger upp en relation där:

Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

Den som vill minst är alltid starkast i en relation, vilket i den här berättelsen är han. Det utvecklar sig till en slags terrorbalans med önskan om att bli älskad, sedd och åtrådd som krigsbyte och där finns en skevhet mellan vinnaren och förloraren. Ester hanterar sina frustrationer med löpträning och just den detaljen tycker jag är uttjatad, tror att det är den fjärde romanen på kort tid där kvinnor tar till maraton för att kontrollera något i sina liv. Med en filosof och en konstnär som huvudkaraktärer så bäddar Lena Andersson annars för en resonerande roman där de existentiella frågorna får ta rejält med plats och hon gör det med meningar som kräver att jag funderar på innehållet, stannar upp, ord som man kan känna igen sig i och återkomma till. Många gånger.