En löjlig människas dröm – så är min Dostojevskijoskuld tagen med en liten kort novell ur den senaste novellixserien. Nu vet jag ännu mer säkert varför jag inte läst någon av hans romaner, ordrikedomen och det snirkliga, filosofiska är inte riktigt min preferens. Rent objektivt kan jag se att det här är fin och läsvärd litteratur men alla orden holkar, som giftdropparna som faller från ormen ned i Lokes öga, ur mitt intresse och jag har svårt att hålla fokus.
Jagberättaren i den här novellen är en rysk man i sina bästa år som tycks sig fjättrad i den moderna, förnuftiga tiden. Nu pratar vi om 1877. Han känner sig malpalcerad i en värld som tycks förgiftad av ormens äpple och han förbereder sitt självmord. Han drömmer om ett paradis där människorna har en oskuldsfull glädje och vacker kärlek till naturen som numer bara kan återfinnas i det lilla barnets blick. Mötet med en ung flicka förändrar hans liv.
 |
| Lokes straff, som kanske inspirerat Fjodor? |
Det är så sjukt snygga omslag på dessa nya noveller. Låter läsvärt också!
Verkligen vackra!