Let’s dance – tango för vilsna själar

Let’s Dance! Det är receptet för att rädda sitt äktenskap, få ett sagolikt bröllop, undvika att fronta sina ekonomiska problem och att bearbeta sorgen över att tiden går och att man är ensammen. Det menar Lucy Dillon i sin debutroman Tango för vilsna själar och visst är det här en medryckande feelgood med lagom komplicerade relationer att reda ut. Lagom mycket brittisk humor, lagom romantiska förvecklingar och lagom allt. Det märks att Dillon prövar sig fram i genren och det blir tidvis för pladdrigt, tidvis för segt och tidvis alldeles förskräckligt övertydligt men …

Jag lyssnade på den här bagatellen när jag var sjuk i influensa och som sådan underhållning var den alldeles perfekt. Man kunde slölyssna på de olika parens förvecklingar, följa sällskapsdansdrottningen Angelica som, likt en ängel, dyker upp i sin barndomsstad och startar dansskola. Människorna som söker sig dit har alla olika anledningar att vilja dansa men i rörelserna till musiken, närheten upptäcker de nya sidor hos varandra och sig själva. Ungefär som i såpan som börjar i kväll på fyran. Jag ser ibland Let’s Dance av just den anledningen – dansen lockar fram sidor hos människorna och förmågor som de aldrig trodde sig om att ha.

Det kan man inte annat än att gilla!