burma boy – Biyi Bandele

Vägen till Bandeles helt fantastiska roman var minst sagt krokig. Jag lyssnade på en tillställning där det pratades om Chimamanda Ngozie Adichies bok Halv gul sol som nyligen blivit film – regissören till den hette Biyi Bandele och han satt i publiken – jag kände vagt igen namnet och började leta i min bokhylla – hittade ett bokmässefynd från Leopards monter – det var  burma boy. En liten roman som blivit liggande helt i onödan. Sällan har jag läst om krigets fasor paketerat på ett så både drabbande och underhållande vis!

Banana har tillsammans med sina äldre kompisar tagit värvning i den brittiska armén och de nigerianska tonårspojkarna utrustas med kulsprutor, fina uniformer med blanka metallknappar och egna, svarta kängor. I D-divisionen tränas de unga pojkarna, som helst springer barfota med kängorna som ett frihetens halsband, att delta i gerillakrig. De hamnar så småningom i Burma där de ska komma bakom japanernas linje, störa och förstöra och slåss för kung George. Chinditernas märke är det av en varelse med ett lejons kropp, en örns huvud, en drakes tänder, en åsnas öron och en orms stjärt. Livet i fält blir allt annat än värdigt och något så vardagligt som ett diarréanfall räddar Banana från att gå samma öde till mötes som många andra.

Det som gör den här romanen så härlig att läsa är hur Bandele lyckas förmedla den trettonårige pojkens blick på det här fullkomligt bisarra djungelkriget. Han bygger upp ett persongalleri med människor som alla har sitt sätt att överleva, humor svart som natten blandat med realistiska scener från kriget. Jag förstår att det ligger mycket research bakom den här romanen och på omslaget kan jag läsa att en del av skrönorna och flera av händelserna är hämtade från Bandeles egen fars historia. Han slogs, precis som Banana, för britterna i Burma. Jag kommer att tänka på att som det beskrivs i Mahfouz Midaqqgränden så kan jag tänka mig att alla de soldater som rekryterades från de kolonialiserade länderna såg den brittiska armén som ett sätt att få en utbildning, en ställning inom systemet och det måste känts konstigt att återvända till sina hemländer – från att ha varit jämlika soldater var de ännu en gång underlägsna afrikaner. Det är en av alla tankar som poppar upp i huvudet under tiden jag läser, bästa sortens bok i  min hand!