Tom Rachman till mässan

På framsidan av omslaget till Tom Rachmans De imperfekta ligger en hög tidningar prydligt stuvade för att köras till återvinning. Det är 50 års resultat av tidningarbete som nu ska avslutas och i romanen får jag följa en engelskspråkig dagstidnings tillblivelse, uppgång och fall. Nu är det inte tidningen som egentligen är i huvudrollen i den här underhållande och vemodiga romanen utan alla människor som genom åren befolkar redaktionen. I små korta noveller får vi lära känna reportarna, redigerarna, redaktörerna och följa deras liv i Rom eller utstationerade som korrespondenter. I deras liv är tidningen något nödvändigt ont som försörjer dem. uppfyller deras drömmar eller ger deras liv mening och spänning men kärleken till skrivandet och grävandet efter sanning finns liksom inte där. På så vis blir det här också en sorglig bok, flera av människorna är kantstötta och osäkra och använder tidningen som konstgjord andning i sina allt annat än perfekta liv. Samtidigt som boken har en djupt allvarlig ton så är den mycket rolig, den driver hejdlöst med media och egenkära och uppblåsta viktigpettrar som är helt oumbärliga för tidningens fortlevnad. Den beskriver hur en redaktion är en litet miniuniversum där det gäller att markera revir och sedan klamra sig fast vid det till varje pris. Jag gillade vad jag läste!