kulturbarn – Åsa Beckman

Tack till @ettegetrum som peppade mig att läsa Åsa Beckmans kulturbarn. Jag hade felaktigt fått för mig att det var en roman om en dotters relation till sin kulturarbetande far men Åsa Beckman skriver i en essä om många olika barns skildringar av hur deras uppväxt i skuggan av en författare har påverkat deras uppväxtmiljö.

Åsas far var Erik Beckman, författare, dramatiker och poet, och hon beskriver hur hans arbetsrum blir det heliga som alla i familjen ser till att vörda. Inget får störa faders arbete och barnen förhåller sig hela tiden till hans behov av bekräftelse och de förutsätts delta i en kollektiv dyrkan av detta viktiga. Utifrån egna upplevelser så drar Beckman trådar ut till ett stort antal andra konstnärs/författarbarn och det finns många som skildrat uppväxten, några av de som jag läst är Johanna Ekströms, Felicia Feldts och Daniel Bergmans texter och det är ingen upplyftande läsning. Hur mycket syre ska geniet få lov att ta i ett rum? Hur mycket ansvar skall barnen i familj ta för att föräldern skall kunna skapa?

Åsa Beckman funderar också på hur synen på kvinnor skulle sett ut/ser ut om de satt sitt skapande före sin familj. Hon nämner t ex Kerstin Thorvall och man får höra hennes sons tankar om uppväxten och genom de exempel som hon tar upp så syns mönstret tydligt. Det framgår att kvinnor och män som varit konstnärer och samtidigt haft familj har haft helt olika förutsättningar att sjunka in i sitt konstnärskap. Essän slutar ändå ganska hoppfullt där hon berättar om att tiden har förändrats, numer finns det både kvinnor och män som kombinerar ett familjeliv med skrivande. Villkoren förändras sakta men säkert.

Bildkälla: Norstedts förlag