Igår vad det digital bokcirkel om poeten och aktivisten Daria Serenkos flickor och institutioner och det var en spännande bok både att läsa och att tala om. I ett antal korta kapitel (som jag förstår först publicerades på social medier) så får vi läsa om hur livet för de anställda kan vara på olika statliga institutioner. Det är underhållande, bitskt och ärligt och samtidigt mycket intressant. Säkert är det så att en hel del av kritiken mot den ryska statsapparaten går mig förbi men oavsett så är det här en mycket givande läsning. Flickorna är ett kollektiv som ska utföra chefernas uppdrag, de ska sätta uppdraget framför sina egna behov, inte tänka själva utan bara genomföra. Som en identitetslös massa så är de inskolade i att följa instruktionerna och leverera det som någon annan bestämt. Nu lever vi i en helt annan sorts samhälle än Serenko men jag fnissade gott åt händelser som jag jag själv känner igen som tjänsteman, det vänds en hel del papper också i svensk administration kan jag säga.
Daria Serenkos skildringar av ett samtida Ryssland är spännande och modiga texter, hon lever nu i exil i Tyskland och är efterlyst i sitt hemland. Hennes texter är feministiska, tydligt kritiska mot kriget i Ukraina och förespråkare för en demokratisk utveckling i Ryssland. Inte alls överraskande så är det omöjligt för henne att leva och verka i sitt hemland. et finns mycket att läsa om henne i media och jag länkar till några: recension att lyssna på SR och text att läsa på DN. Kort reportage om Jag önskar mitt hem aska finns här.
Erzats förlag ger ut Daria Serenko i Sverige.
Leave a Comment