tranorna flyger söderut

Herregud som jag gråtit till Liza Ridzéns debutroman Tranorna flyger söderut. Det är försommar i huset i byn i Jämtland och Bo förstår att han närmar sig slutet av livet. Hans fru har fått plats på ett demensboende och själv har han sin älskade jämthund Sixten som kamrat, hemtjänsten kommer fyra gånger per dag och sonen Hans dyker upp med matkassar med färdiglagat, limpa, sill och sylta. Ljuspunkterna på veckan är telefonsamtalen med vännen Ture och stunderna när barnbarnet tittar in med en fläkt av världen utanför. Krafterna tryter och det blir allt svårare att ta sig utanför väggarna, Bo vill helst av allt få bestämma över den sista tiden i sitt liv men blöjor och dusch verkar viktigare än stunden av småprat. Bo funderar mycket på de relationer han haft under sitt långa liv och trots att han vet vad han vill säga till sin son så har han svårt att hitta orden. Långa samtal med frun löper på, han minns sin barndom och uppväxt och livet tillsammans med familjen, hon finns ju inte där men hon hjälper honom ändå att formulera det han vill ha sagt. 

För er som känner mig så är det ingen nyhet att jag är uppvuxen på landsbygden och 2014 var sommaren då jag och M hjälpte min pappa under hans sista månader. Läsningen blev en personlig minnesresa och Ridzén har lyckats så väl i sin skildring. Jag, som inte är särdeles förtjust i hundar, fick gilla läget och precis som med Bo så var hundarna min pappas anledning att stiga upp, ta sig till dörren och leva en dag till. Jag tänker också på allt det praktiska som hela tiden var den enkla delen, städningen och handlandet och matlagandet och när vi äntligen fick hemtjänst på plats så dröjde det precis två veckor innan den var uppsagd igen. Bo och Ture fikar via telefon varje vecka, det är mazarin som gäller och det var väl någonstans vid mazarinerna som känslorna svämmade över för min del. 

Tranorna flyger söderut är en fantastisk debutroman, så varm och respektfull. Läs! 

https://www.forum.se/bocker/293133/tranorna-flyger-soderut/