stacken – fascinerade läsning

På bokmässan lyssnade jag till Annika Norlin när hon berättade om sin debutroman Stacken och med tanke på Norlins härliga noveller så blev jag förstås nyfiken. Stacken är det kollektiv som närmast organiskt formerar sig långt inne i skogen där, där vägen tar slut. När Emelie sommaren 2023 bestämmer sig för att vila sina sinnen och ta sig tillbaka från en utbrändhet så slår hon upp sitt tält i Västerbottens inland. Efter ett tag ser hon sju människor som rör sig i skogen och vid sjön, hon förstår att det hon observerar är en grupp människor som lever helt utanför samhället.

Hon får kontakt med tonåringen i gruppen och kan närma sig de andra, hon lär känna en samling vinddrivna och egna personer och hon berättar deras historia. Likt i en myrstack så samexisterar de, de bidrar med sina olika kunskaper och de kan varandras stigar så väl att de inte längre behöver kommunicera särskilt mycket alls. De lever i ett kollektiv och är beroende av varandra och beroendet kräver lojalitet som inte går att ifrågasätta, utanföret är skrämmande och lockande men mest av allt omöjligt.

Jag gillar verkligen det tankeexperiment som Norlin bjuder oss på, det är fascinerande att bjudas in i den sektliknande miljön och det är ju ofta man läser om människor i nyheter som fastnat i en karismatisk ledares nät och som skapar sig en identitet som bara upprätthålls i just det sammanhanget. Den här boken väcker tankar som jag kommer att grunna vidare på och det är tecknet på en bra läsupplevelse. Anse er tipsade!

Stacken