Det har varit lässtiltje här hemma hos mig ett tag nu och läsningen av Meri Valkamas Din Margot har dragit ut mer än en vecka. Häromdagen var årsdagen för Berlinmurens fall och jag hade tänkt att skriva om den lagom till den 9 november. Boken är verkligen både välskriven och intressant men huvudet har inte varit på plats, den har potential att bara slukas och jag hoppas den når många läsare. I Finland har berättelsen om den lilla finska familjen som på 80-talet flyttar till Östberlin blivit en omtalad succé och jag förstår varför. Det handlar om hur mamma Rosa skall skriva sin roman, pappa Markus skall arbeta som journalist och rapportera om livet i det perfekta mönsterlandet. Dottern Vilja ska gå på daghem, där arbetar läraren Luise som finns med som en viktig person i Viljas liv. Vad hände egentligen där under 80-talet, vad hände med föräldrarnas relation, vad hände med deras dröm om livet i östberlin? Genom staden går muren, kommunismens fana håller sakta på att slokna och Stasis närvaro är konstant och bokstavligen överallt. Livet blev då inte det som den idealistiska lilla familjen tänkte sig.
Romanen börjar dock 2011, Viljas pappa har dött och bland hans saker hittar hon en bunt brev, de har Margot som avsändare och de är vackra kärleksbrev skrivna till Erich. Vilja förstår att hon behöver undersöka vem denna Margot är, att hennes far benämns Erich (som i Honecker) och att brevskriverskan har tagit hans frus namn – Margot leder Vilja tillbaka till barndomens Berlin. Viljas mor och bror är inte alls lika förtjusta i Viljas sökande efter sanningen om barndomen, de önskar att hon skall se framåt och skapa sig en framtid med familj och jobb och allt det där man förväntas.
Det här var en berättelse som jag gillade, jag rekommenderar den verkligen. När vi var i Berlin så besökte vi många av platserna som beskrivs i boken och jag flyttas tillbaka dit genom texten, det är både en plats och en tid som är nyss och ändå så otroligt länge sedan.
Leave a Comment