priset på vatten i Finistère

När Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistere kom ut 2001 så fick jag den sv M. Han visste att jag skulle tycka mycket om, och så blev det. Så mycket att boken fått permanent plats i bokhyllan och så mycket att sommarens resa går till Finistere. Under min första dag här i Benodet har jag lyssnat på boken i uppläsning av Bodil Malmsten själv. Det är en sällsam och vemodig lyssning.

Premisserna som Malmsten skildrar är att hon 55 år gammal lämnat Sverige för att flytta till den plats på jorden där hon vill leva, åldras och bli gammal. Hon sätter med kärlek och omsorg igång med att odla sin första trädgård och alla de växter hon planterar väcker minnen om mormor och farmors växter. Hon sätter tulpaner, pioner, drar upp frön och vattnar. I skymningen och med de vackraste solnedgångar. Det enda som skymmer i härligheten vid världens ände är den där boken som måste skrivas för att finanserna skall gå ihop. Det går trögt, att skriva om paradiset tycks sakta förstöra det. Personliga och politiska reflektioner blandas med tankar om den eviga franska administrationen, dagliga samtal med madame C och en trädgård som mot alla odds artar sig.

Det är svårt att inte tänka på hur livet fortsatte för Bodil Malmsten, det fina författarskapet som avslutades med diktsamlingen Det här är hjärtat gör läsningen sorglig. Rader från den lästes också på M s minnesstund. Förälskelsen till Finistere som strålar från sidorna i denna första bok om livet i exil bäddas in i vemod. Jag själv vandrar i Benodet i hortensians tid. Det är fint!