Idag skriver jag om en helt fantastisk roman som utspelar sig i en liten österbottnisk by där hemmanet Nevabacka och naturen runt gården spelar huvudrollen. När boken börjar är det nutid och en kvinna kommer till den öde liggande gården för att ta vid efter sin mor och den inledande betraktelsen Vems dotter är en sådan vacker läsning.
”att äta upp den sista lingonsylten ens mamma kokat, det är då man inte längre är någons dotter”
Dottern trampar den jord hon ärvt, jorden lyssnar och svarar och bjuder berättelsen om Nevabacka. Den förste bonden är en soldat som blivit lovad ett torp, han kommer till byn utan kyrka och bryter marken, bygger ett enkelt hus och så är generationernas gång startad. Jordens sång är tydlig i den här romanen, naturen är förutsättningen för människans överlevnad men också hotet. Mossen som ligger nära stugan spelar en stor roll genom handlingen och den tycks besitta magiska krafter och härbärgera allehanda väsen och det var kanske just det där med fornnordiska väsen som först skrämde bort mig från att läsa. Jag är ingen stor fantast av fantastik men låt inte det hindra er från att läsa. Jag lyssnade på boken som vindlar sig fram genom historien från soldatens nybyggarslit fram till samtidens lingonsyltstomma matkällare och det var så fint att höra Maria Turtschaninoff själv läsa. Hon gör det så bra!
Jag tänkte mycket på Karin Erlandssons Hem när jag läste, där skildras livet genom århundraden på Åland och i den följer vi en sten som passerar genom många människors händer med början i vikingatid. Har man inte läst den eller Arvejord så har man något verkligt fint framför sig!
Leave a Comment