Judith Hermanns roman Hemma är en alldeles speciell läsning. Vi hade den som bokcirkelbok i bubblarna och vi var rörande eniga om att det var en roman som krävde sin läsare. Ramberättelsen handlar om en medelålders kvinna som flyttar till en kustby för att börja om, hon ska arbeta på sin brors restaurang och hon flyttar med lätt fysiskt bagage. Kanske kan det bli så att hon kan hitta ett hemma, ett ställe där hon kan rota sig?
Fragmentariska scener, minnesbilder som man en stunden tror på och nästa stund tvivlar på, en opålitlig känsla sprider sig genom läsningen och om huvudpersonen undrar man till slut om hon faktiskt har en familj eller om alltsamman är dikt.
Miljöerna är allt annat än lättsamma, det här är en roman fylld av både smuts och dynga och har man läst Gerbrand Brekker eller Marieke Lucas Rijneveld så känner man igen sig. Det här är en väldigt bra bokcirkelbok, massor att trådar att dra i och samtalsämnen att utforska. Det som jag tar med mig från den här boken är främst enskilda karaktärer och enskilda scener, helheten var aningen för splittrad för mig.
Bildkälla: Weyler förlag
Leave a Comment