ixelles – Johannes Anyuru
Johannes Anyurus roman Ixelles är för mig en sällsam och ganska förvirrande läsupplevelse. Tid och rum liksom upplöses och fiktionens potenta kraft verkställer Ruth, hon jobbar på ett förtag som hittar på karaktärer som sedan beger sig ut i världen för att debattera och trolla med verkligheten. I privatlivet så håller Ruth sanningen om sin man Mios död från deras gemensamma son. Hon önskar att han skall kunna växa upp utan att bära sin fars historia. Samtidigt så hittas en guldfärgad skiva varifrån en röst kommer, den gör så att Ruth börjar tvivla. Vad hände egentligen där i gångtunneln med Mio? Det här är en roman som ställer fler frågor än den ger svar och jag kanske borde varit mer koncentrerad när jag läste och lyssnade, eller så är det så att det här är en bok att uppleva mer än en bok att förstå. Jag lämnar den med en konfunderad känsla och kanske är det någon av er som läser den här texten som har lust att prata om den med mig. Skriv gärna en kommentar!
Bildkälla: Norstedts förlag
Sällsam och förvirrande, det låter som om Johannes Anyuru skrivit en bok i samma märkliga, men magiska, stil som De kommer drunkna i sina mödrars tårar. Det är nog den bok jag läst långsammast och som krävt pauser med jämna mellanrum för att jag skall hinna hänga med i vad som händer, egentligen. Jag skrev en väldigt lång analys av den boken i min blogg, där jag under tiden jag skrev förändrade min tolkning efterhand som jag skrev. Jag tror, men är verkligen långt ifrån säker, att jag knäckte koden den gången. Jag var tvungen att läsa intervjuer med honom för att förstå hans sätt att tänka, till exempel om hur livet enligt honom inte är rätlinjigt utan cirkulärt. Men vad de där fjärilarna betydde har jag ingen aning om. Jag frågade honom vid boksigneringen efter Augustprisnomineringarna, men han var väldigt hemlighetsfull 🙂 Jag har Ixelles hemma och skall läsa. Han är en av mina favoritförfattare, men jag måste ladda litet energi innan jag börjar läsa.