dödsbädden – del 12 i Justitiaserien

Poliskommissarie Eddie har skilt sig från sin fru i Göteborg och flyttat till sin älskarinna Shirin i Stockholm. Deras lilla dotter är de sötaste av bebisar men för Eddie är det inte enkelt att vara pappaledig, vid snart femtio års ålder så hade han kanske inte trott att nattvak och blöjbyten skulle bli aktuellt igen. Shirin arbetar som jurist och hon rusar mellan förhandlingar och utredningar, relationen är inte på topp. När så Eddies mamma dör i covid så blir det svårt för paret att få ihop vardagen, ska de försöka skaffa en barnflicka som kan hjälpa dem ibland. Eddie börjar tänka på alla de barnflickor som passerade hans barndomshem och när han reser till Askim för att ställa villan iordning för försäljning så hittar han dokument, hans mor berättade också något på dödsbädden som han inte kan glömma.

Samtidigt som Eddie rannsakar sitt förflutna så hittas en medelålders man död på en solariesäng i Stockholm. Han är en avdankad TV-kändis och har blivit mördad. Det visar sig att solariet använts som bordell och när polisgruppen börjar undersöka brottet så misstänker de att han kan varit utsatt för någon typ av hämnd. Men vilken?

Katarina Wennstam skriver i Dödsbädden en spänningsroman som tar de unga flickornas parti. Alla de som drömt om att få uppmärksamhet eller bättre ekonomi och som tvingats eller lockats till att sälja sin kropp med löfte om snabba pengar, glamorösa fester eller kanske bara en trygg plats att vara på. Hebefili var ett nytt ord för mig, men fenomenet är ju inte på något sätt nytt eller okänt och det är angeläget att påminna sig om att barn är barn tills de är myndiga. Wennstam fortsätter envist att skildra hur mäns våld mot kvinnor finns i alla samhällsklasser, i alla miljöer och har funnits under alla tider.

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag