Grattis, grattis Annie Ernaux som idag fick besked om att hon tilldelas nobelpriset i litteratur. Jag har inte läst henne och ska ta mig an den radioföljetong som SR la ut under eftermiddagen. Kvinnan läses av Åsa-Lena Hjelm och hela boken är 143 minuter lång, ser fram emot. En av alla de författare som jag hoppats på få priset men som inte tilldelades är Assia Djebar, algerisk författare som bland annat skrivit
Sultanbrudens skugga. (klicka på titeln för länk till mina reflektioner).
Och just Assia Djebar var den författare som jag tänkte på när jag läste Leïla Slimanis roman De andras land. Boken börjar med att den unga fransyskan Mathilde kommer till sin makes land, Marocko, och ska bosätta sig där tillsammans med honom. Året är 1947 och kriget har just avslutats, maken var en stilig marockansk man som stridit i den franska armén och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt om det var kärlek som förde dem samman eller mest en lust att ta sig bort från Alcase (Mathilde) eller ha en vacker, fransk fru (Armine). I Marocko blir livet inte enkelt, gården ger dålig avkastning och giftermålet med en kvinna som hör till det koloniserande folket ses som ett svek. Dessutom är Mathilde underlig på fler sätt, hon läser romaner och uppfostrar sina barn på ett sätt som inte är brukligt. Nationalisterna i Marocko arbetar för ett fritt land och romanen berättar om tiden som leder fram till självständigheten.
Varför tänkte jag då på Assia Djebar när jag läste? Jo det är något med det uppbrutna berättandet, den cirkulära tiden och de skiftande berättarrösterna som får mig att jämföra de två. Prosan är tät och man får vara på hugget när man läser, jag lyssnade på ljudboken och jag fick börja om fler gånger. En sekunds okoncentration så var tråden tappad. Jag läser på förlaget hemsida att det ska bli en trilogi, självklart ska jag läsa vidare om Mathilde och hennes barn Aicha och Selim.
Bildkälla: Natur & Kultur
Leave a Comment