den lodande människan – havet, djupet och nyfikenheten

Jag fullkomligt älskade Ålevangeliet och fattar ni att Den lodande människan är om möjligt ännu bättre! Patrik Svensson skriver oavbrutet intressant om havet och som jag gillar när jag får ett ämne presenterat tematiskt på det här viset. Från bilden på den blå kulan Tellus fotograferad från rymden ner till minsta vattendroppe. Kartor och upptäcksresanden blandas med livets uppkomst, en fossilletande enstöring i Skottland på 1800-talet med ett långt kapitel om Rachel Carson och hennes fascination för havet, dykare och fiskare och den svindlande tanken om vad som kan finnas i havsdjupet, det är bildning i dess bästa form. Han skriver lättillgängligt i sina populärvetenskapliga essäer, med ett personligt anslag och litteraturen, böckerna och läsningen skymtar genom hela berättelsen.

Patrik Svensson ställer sig frågan om varför människor genom tiderna envetet fortsatt loda trots att havsdjupet uppenbart varit så stort att det inte funnits risk för att gå på grund. Svaret är inte enkelt men nyfikenheten på att alltid veta mer, lära nytt, söka och försöka förstå världen är en drivkraft som är svårstoppad. Jag blir så innerligt glad över att läsa den här sortens texter, enda nackdelen är väl att jag kommer tjöta hål i huvudet på alla jag känner att de ska läsa den.

Läs också Havsboken av Morten A. Ströcksnes. Och läs om ålarna om ni inte gjort det!

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag