Yoko Ogawas De förlorade minnenas ö är en dystopisk allegori som utspelar sig på en isolerad ö där diktatur råder och människors minnen och saker systematiskt utplånas. Minnespolisen slår till när som helst och dekret proklameras om förbud för allt ifrån fåglar och rosor till almanackor och kartor. Utan alla dessa ting blir livet hängande i ett slags mellanrum. Invånarna på ön följer bestämmelserna så gott de kan och livet där blir allt mer begränsat. Hotet om att föras bort och försvinna finns där hela tiden.
I centrum för berättelsen är en ung kvinna som skriver på en roman, hon arbetar i sin mors hus där hon också har byggt ett hemligt rum. Där erbjuder hon en man att gömma sig och hon försöker upprätthålla någon slags normalt liv trots att världen runt om blir allt mer förvriden. Som samtalspartner har hon en äldre granne, han är pragmatisk och menar att det som händer är tidens gång medan hon tillåter sig att ifrågasätta allt som händer. Hennes tankar återkommer till minnets betydelse för att kunna förstå och hantera nutiden och hon återkommer till hennes mors efterlämnade saker som finns gömda i en hemlig byrå. Modern var en av de medborgare som behöll sina minnen och som därför mördades av regimen.
Boken är skriven på 90-talet och likt Orwells klassiker 1984 så är handlingen tidlös och samtidigt ständigt aktuell. Det här är inte en av mina vanliga genrer och jag har läst den uppdelat på tre olika tillfällen. Faktiskt så tror jag att det förstörde min upplevelse, det här är en roman som man behöver sluka och verkligen försjunka i. Emellanåt så fick jag en känsla av att jag läste Haruki Murakami,där finns många beröringspunkter. Vill man läsa mer av Yoko Ogawa så har jag skrivit om En gåtfull vänskap (som också handlar om minnets betydelse) och novellsamlingen The Diving Pool (som jag köpte på resan till Japan 2014) här på bloggen. Yoko Ogawa förkommer ibland i nobelprisgissningar och hennes författarskap förtjänar verkligen en sådan hyllning.
Bildkälla: Bokförlaget Tranan
Leave a Comment