sanningen om ostrondykerskan

Caroline Säfstrand är en av mina favoritförfattare när det kommer till feelgood och hennes senaste bok Sanningen om ostrondykerskan lever upp till förväntningarna. Lite utanför Helsingborg bor författaren Inez, hon har levt de senaste femton åren med persiennerna nedfällda och i sällskap av sina böcker. När hennes granne oväntat dör så bestämmer sig Inez för att döstäda sitt hus och skriva klart sin sista bok, den som ska publiceras efter hennes död. Hon vill att hennes liv ska var i ordning den dagen hon ska lämna. Inez sätter igång, boken ska handla om Inez uppväxt i Bohuslän och en vänskap som Inez inte kan glömma. Den känns besvärlig att skriva, minnena är svåra att återuppleva och döstädningen är helt omöjlig. När sedan Inez trillar och skadar sig så tycks det som att hon får ge upp.  Hon bestämmer sig för att anlita en städhjälp på förmiddagarna så att det ska bli något gjort. Meja får uppdraget och i umgänget med den mycket yngre kvinnan börjar Inez sakta att öppna upp mot livet.

Vänskap över generationerna, medmänsklighet och att våga välja att följa sitt hjärta är tre komponenter som är centrala i den här berättelsen och jag gillade den nästan hela vägen fram till slutet, jag ska inte spoila så jag ska inte gå in på exakt vad det var som jag störde mig en aning på. För alla läsare som kanske inte är lika petiga som jag är så är det här en perfekt sommarbok, den passar perfekt för att lyssna på på långpromenaden eller läsa i hängmattan!

Bildkälla: Forum