bröd och mjölk – Karolina Ramqvist

I mer än en vecka har jag gått och funderat på hur jag ska formulera mig kring läsupplevelsen av Karolina Ramqvists helt fantastiska roman Bröd och mjölk. Inte har jag tänkt klart men nu blir det ändå en liten kort text om boken som väckte så många matminnen, rotade i så oerhört jobbiga känslor och där relationerna mellan fyra generationer skildras genom deras förhållande till mat. Mitt i författarens rum står det vita köksbordet och hon själv försöker nu förmedla all den kärlek till mat som hon själv upplevt utan att också skicka med all den skam som maten fört med sig. I romanen blir tillredandet av en risgrynspudding den där madeleinekakan som ska förena tiderna, minnena och nuet. 

Det är så snyggt gjort, språket är precist och precis som i Ramqvists tidigare Flickvännen och Den vita staden är tematiken och bildspråket så genomtänkt och samtidigt överraskande. Jag håller Karolina Ramqvist som en av de bästa svenska författarna och längtar redan efter att läsa mer från henne. 

Förhållandet mellan mat och kärlek, mat och kropp, mat och minnen återkommer i romanen och jag själv som är uppvuxen med en matlagande och bakande mormor där måltiderna var dagens höjdpunkter, kalaskokandet var självklart, får så oerhört dåligt samvete för att jag själv inte kan erbjuda mina barnbarn detsamma. Jag tycker inte det är särskilt roligt med mat, jag äter mest för att överleva. Fika däremot, toscakakor, bondkakor och kärleksmums. Där kan jag kanske skapa matminnen också för kommande generation. Gott så. 

PS. När M var mycket sjuk så var det förresten just hans morfars risgrynspudding som han längtade efter och min pappas sista helg i livet ville han äta råmjölkspannkaka. Det är något alldeles extra med barndomens smaker. 

Bildkälla: Norstedts förlag