Jorden runt: Kanada

Anna och Metta har en utmaning som huvudsakligen håller till på instagram #kaffeochkulturvälden – de reser jorden runt. Februaris land är Kanada och jag kan inte låta bli at tipsa om den fantastiska författaren Lise Tremblay. Jag har läst Hägern och  Huset på Saint Pauls väg och i min läshög ligger Djur och väntar. 2017 pratade jag med Lise för Kulturkollo.se och här kommer en repris på det samtalet:

”Årets höjdpunkt för mig på lördagens Stockholm Literature var mötet med den kanadensiska författaren Lise Tremblay. Hon är sverigeaktuell med romanen Huset på Saint Pauls väg och i bokcirkeln Kulturkollo läser samtalar vi just nu om hennes novellsamling Hägern.

På tal om novellsamling – hur uppfattar Lise Tremblay själv Hägern? Är det en novellsamling eller en roman? Spelar det egentligen någon roll?

På det svarar hon snabbt, jag vet faktiskt inte heller! Hon ville skriva noveller som alla beskrev en del av en by och mellan de olika berättelserna finns små ledtrådar, människor som dyker upp, händelser som återkommer men egentligen är det byn som är huvudpersonen i den här boken. När novellerna var klara så återvände hon till dem och arbetade om dem något så att de skulle bilda en tydligare enhet. Man skulle känna igen sig i byn och också i människorna man mötte där. För läsaren är det inte tydligt från början och det gör att man kan läsa samlingen flera gånger och upptäcka nya samband. Lise Tremblay berättar att hon först och främst är en läsare, hon föredrar att läsa före att skriva för det är inte lika ansträngande. Hon visar också sin vackra skinninbundna bok som hon bär med sig, en särskilt vackert omslag med hägrar i flykt och på frågan om hon särskilt valde en migrerande fågel som hägern som symbol för frihet och viljan att flytta så svarar hon en smula häpet att just det har hon inte tänkt på. Varje gång hon möter läsare så får hon nya saker att fundera på kring sina böcker.

I bokcirkeln hade vi pratat en del om att byn skulle kunna ligga var som, i Sverige eller i Kanada och Lise Tremblay berättar att hon skapat en by som inte finns i verkligheten för att den skall kunna vara allmängiltig. När journalister försöker finna byn på kartan så är det omöjligt. Kanske ska de leta i norra Sverige? Vi är helt överens om att det skulle funka. Tremblay har ändå haft en by som förebild när hon skrev och det är en by som hon känner till väl med en sjö och en affär osv. Hon bor själv på en liten ö mitt i St Lawrencefloden och det är en mycket naturskön plats med dramatisk natur som blir isolerad på vintern när floden inte är farbar. Hon tillbringar mycket tid där ensam när hon skriver och då observerar hon människorna på ön. Och hon tycker om att studera det rika fågellivet där, fåglarna följer flodens flöde och de är vackra varelser.

Vilket för samtalet tillbaka till Hägern där byborna ser på skepsis på ornitologerna som invaderar byn. De natursköna platserna invaderas av turister och sommargäster och de infödda blir utkonkurrerade, sättet som man lever förändras och det är svårt för de infödda att hantera förändringen. Frågan för människorna i boken är ”ska jag stanna eller ge mig av?” och det är en slags känsla av att livet försegår någon annanstans samtidigt som man vill ha trygghet. Frågan är om livet utanför byn, är något farligt som man ska våga pröva?

Det är ju kvinnorna som reser och männen som blir kvar, så ser det ut i svensk glesbygd också. Hur kommer det sig? Lise resonera kring att arbetet med jorden, arbetet med jakten och fisket det fyller männens dagar men kvinnornas sysslor i hemmet har allt mer tagits över av maskiner. TV- tittandet gör att kvinnorna i större utsträckning drömmer om något annat, de tröttnar på att städa och till slut så blir de tokiga av sysslolösheten. Lise tänkte inte själv på det när hon skrev men hon håller helt med om att hennes by är full av kvinnor som vill arbeta och som blir rastlösa när de inte har något som fyller deras tid. Sedan följde en något förvirrad diskussion kring böckernas titlar. På franska heter boken La Héronnière som på franska betyder Häger och samtidigt är den sjö där hägrarna (som är fridlysta) bygger bo och lägger ägg. En fågel och en plats alltså, och när vi frågar om den engelska titeln The Hunting Grounds så tycker Lise att den engelska titeln är mycket bra. Hon berömmer sin engelska översättare och säger att hennes översatta bok är mycket bättre på engelska än på franska …

Ett tema som är starkt i Hägern är ensamhet, självvald eller inte och Lise menar att de båda känslorna finns nog i de flestas liv. Det är en mänsklig erfarenhet att vara ensam och det är en viktig erfarenhet. Hon berättar att hon numer bor ensam i en ödslig trakt och hon känner sig inte ensam. Mycket beror det på att hon är författare, det är en del av en författares liv att vara ensam och hon kan emellanåt känna sig lite ifrågasatt eftersom hon väljer ensamheten. För en ensam kvinna, kan det vara extra svårt att bli accepterad när man bor ensam eftersom samhällets syn på kvinnor fortfarande är sådan att kvinnorna förväntas leva tillsammans med någon. Är det något fel på den där kvinnan som väljer att vara författare och bo ensam? Hon menar att det är en författares pris som man måste betala om man vill bli riktigt bra.

När vi framför bokcirkelläsarnas tack för en fin läsupplevelse så påminner hon igen om att den svenska boken är Elin Svahns förtjänst. Det är hon som skrivit den och Lise är så tacksam för att Elin tagit sig an hennes text och hon har arbetat så hårt för att översätta den. Elin ställde så många frågor till Lise under översättningen som gjorde att Lise fick reflektera ännu ett varv även sin text. Elin lärde på så vis känna henne bättre än många som Lise möter varje dag, det blir ett slags exponering av själen som man sällan annars ställs inför. ”She knows my soul, and I hate that!”.

I mitt exemplar av Hägern skrev Lise Tremblay så vackert:

Till Anna, till litteraturens magi. Magiskt fint är det att möta en författare som så generöst delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Stort tack till Rámus förlag som ordnade så att vi fick träffas!”