dagboken jag faktiskt skrev!

Dags att hänga ytterligare ett år med 50+ kvinnan från Linnégatan som vi lärde känna i Dagboken jag aldrig skrev. Det första året av krystat och lite ångestfyllt dagboksskrivande tar alltså slut och hon bestämmer sig för att faktiskt skriva vidare. Den här gången skall det bli frivilligt och kanske något mer barnvänligt … Hennes liv har stabiliserat sig en smula, och hon tar ut sin komptid, tränar och planerar sitt bröllop. Rollen som mormor känns nu alldeles perfekt, den lille gossen är ljuvlig och kanske är det dags för en ny hobby? Akvarellmålning? Som man kan ana så blir inte året lika odramatiskt som hon tror när hon skriver sin första anteckning och det är bara att hålla i sig och åka med.

Händelser i familjen river upp gamla sår och relationen mellan syskonen är inte enkel, jag kan återigen fnissa åt hur de olika familjemedlemmarna beter sig och alltsom oftast så suckar man mitt i skrattet och tänker: kamma dig.

Jessika Devert är skicklig på att fånga de där vardagliga och allmänmänskliga händelserna som blir oerhört bekanta när man läser. Det är  rivaliteten mellan syskonen och känslorna som väller fram när man en dag har varken pappa eller mamma kvar. Tänk att vara den äldsta i släkten, ingen finns kvar som kan berätta om tidigare generationer, så blir det för en inte namngivna kvinnan i romanen och så blir det för många av oss som är närmare 60 än 50. Bröllop, barnbarn och begravning, typ så blir året och det är något visst det där med att livet och döden liksom turas om.

Jag gillar det jag läser, det är lättsamt med svärta och extra kul är det att befinna sig i välbekanta miljöer, med barnbarn i Kungsladugård, mitt eget hem ett stenkast från Lejonet och Björnen och nytt jobb i Annedal så finns det anledning att känna igen mig. Jag lyssnade på den här boken inläst av Klara Zimmergren och det var perfekt under min covidkarantän, på fredagen när jag kunde bryta den så gick jag rakt över kyrkogården och köpte en halvliter saltlakritsglass. Ett är säkert, man blir glassugen av att läsa Dagboken jag faktiskt skrev.  

Bildkälla: Printz Publishing