snyggt – javisst, men är det sant?

De senaste har jag sett två olika historiska serier som båda uppges vara baserade på en sann historia. I helgen såg jag En brittisk skandal och i mellandagarna såg jag En kunglig affär och båda serierna har mycket gemensamt. De är synnerligen välgjorda dramatiseringar av händelser som på sin tid (50 och 60-tal) var mycket skandalomsusade. De handlar om de rika och kungliga, de har sexuell aktivitet, psykisk ohälsa, missbruk och offentliga rättegångar gemensamt. Miljöerna och dramaturgin, skådespelare och klädsel, allt är så snyggt gjort men är det sant? I flera samtal med olika vänner så har jag hört hur lätt det är att glömma att de här, och alla andra dramaserier, är fiktion. Det skulle i programförklaringarna kanske stå ”med spår av sanning” och när jag hörde Göran Rosenberg idag i God Morgon Världen så formulerade han sig (såklart) mycket mer stringent än mitt svammel. Intressanta reflektioner som måste tillämpas också på alla de biografier, true-crime och autofiktiva romaner som nu väller fram över oss.