utvandrarna – en oväntad upplevelse

Jag var aningen skeptisk inför biobesöket, kan man göra utvandrarna på ett sätt så att det står på egna ben? Troells filmer och musikalen Kristina från Duvemåla är ju närmast inpräntade i skallen men när salongen tändes upp så hade jag upplevt något oväntat. Kristinas berättelse berörde mig starkare än jag hade förväntat mig och skådespelarna kändes perfekta för sina roller. Det var oerhört vackert filmat och utomhusmiljöerna var valda med sådan omsorg. Båtresan var precis så djävlig som man kunde föreställa sig och backstugan placerad i den vackraste av hagar. Några småsaker i miljöerna störde mig dock, blockljus var en – ingen utfattig torpare hade råd med ljus på det viset (de stöptes säkert inte ens 1849) och de där jämrans blockljusen återkom vid flera tillfällen, sedan gick Karl Oskar på sitt barns begravning med en smutsig och trasig rock. Lite torparromantik med tvättstreck med linnesängkläder, rutiga bomullsförkläden och en broderad hätta med röda band samtidigt som Skarsgård inte fick vara för prydlig. Hel och ren borde han varit på begravning, det säger min bakgrund mig. Visst har filmmakarna silat Mobergs berättelse genom ett samtidsfilter och kopplingen till dagens migration, flickors rätt och dogmatisk förtryckande religion blev emellanåt lite övertydlig men vad gjorde det. Jag köpte grejen. Och jag vandrade hemåt i isvinden tänkande på mina elever som upplevt flykt eller migration, lever i religiösa kontexter som de inte själva valt och som bär med sig erfarenheter som inte kan beskrivas.

Ska jag vara ärlig så minns jag bara vagt Vilhelm Mobergs romaner som jag läste i ungdomen och filmen gav mig lust att läsa om. Säkert ser jag en annan berättelse i dem nu än vad jag gjorde som tonåring. Hur som, idag lyssnar jag på Lalehs Minnet av ett hav som var filmens final.