nikes bok – Agnes Lidbeck

Mer än 20 timmar senare så har jag lyssnat klart på Agnes Lidbecks nya roman Nikes bok och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Kanske är den faktiskt lite för lång. Kanske skulle man kunnat begränsa den men samtidigt så var det befriande att Lidbeck nu lämnat det mycket strama som vi läsare känner igen och sväller ut i tid, persongalleri och omfång.

Det här är en berättelse om flera familjer och flera generationer och det hela börjar när Olle och Sonja kommer till det lilla fiskeläget på Österlen. Det är 80-tal och det unga konstnärsparet har med sig en dotter: Nike och drömmen om att det enkla livet skall förlösa deras skapande. Snart förstår man att Sonja är sjuk och när hon behöver vård rycker grannfrun in för att hjälpa till och berättelsen snurrar sedan på kring några olika familjer i byn Kummelvik. Tiden går, fisket försvinner och turismen kommer och vi som läser får följa med ända fram till nutid.

Samtidigt som Lidbeck bjuder på en helt ny läsupplevelse så finns där ändå många saker som känns igen. Hon har en sval analytisk ton i sitt språk som hela tiden skapar distans, där är en akademisk syn på livet som självklart föreläser om fraktaler och ger refererenser till Hopper och Måås Fjetterström, det är snyggt komponerat och varje ord är väl valt. Det babblas inte i den här berättelsen trots att den uppgår till 750 sidor och man kan inte på hela läsningen koppla av och flyta med. Tegelsten med konst och dysfunktionella familjer får mig att tänka på Sandgrens Samlade verk, där finns beröringspunkter mellan de två böckerna helt klart.

Bildkälla: Norstedts förlag