Jorden runt: glaspojken

Glaspojken är Zanyar Adamis självbiografiska bok om hur han växer upp som son till två kurdiska föräldrar som när de bor i Iran har motståndet mot regimen gemensamt men när de kommer till Sverige som flyktingar så glider de allt mer isär. Adami läser själv ljudboken och det bidrar till att berättelsen kommer nära, berättandet sker utifrån det lilla barnets perspektiv och jag känner stark med den lille Zanyar. Som baby upptäcks det att han har en blödarsjukdom vilket gör att han måste skyddas från fara, livet med föräldrarna som soldater är inge möjligt så den lilla pojken växer först upp tillsammans med sina morföräldrar och sedan skickas han till den förmodade tryggheten i Sverige. Efter något år kommer föräldrarna efter och senare också morförädrar och fler släktingar men det nya landet är inte enkelt att hamna rätt i. Välvilja och byråkrati, konsumtion och modernitet sköljer över familjen på ett vis som de har svårt att hantera. Pojken Zanyar hittar så småningom en väg. Jag tänkte mycket på Arash Sanaris Sverigevänner  när jag läste och jag välkomnar att det kommer ut allt fler böcker hjälper mig att förstå mer om flykt och vilka utmaningar det kan föra med sig.

Jag tyckte mycket om att läs/lyssna på den här boken. Språket är uppfinningsrikt och sällan har jag hört så många nya sammansatta ord, känslan av barnets upplevelser är stark. Jag som arbetar med elever som har hitvandrade föräldrar och/eller som har kommit hit nyligen från länder där stor oro råder fick mig många tankeställare på vägen genom texten. På något vis så kände jag mig inte färdig med den lille pojken och hans liv i Sverige. Jag hoppas att det kommer ytterligare en bok där man får följa barnet in i vuxenvärlden.

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag