Det är sällan jag överger en bok halvvägs men med Kräldjursmemoarer av Silje Ulstein var det nära. Den här psykologiska spänningsromanen är bland det otäckaste jag läst. Till saken hör att jag är paniskt rädd för ormar redan innan läsningen och nu är det en pytonorm som är en av huvudkaraktärerna i den här berättelsen. Det är krypande otäckt redan från början och handlingen slingrar sig fram mellan ett gäng ungdomar som lever i kollektiv, en liten familj där dottern försvinner spårlöst, polismannen som bedriver en egen utredning och polisutredningsgruppen som letar efter flickan. Romanen har en uppbruten kronologi och det gäller att hänga med i svängarna (ljudbok var näst intill omöjligt att lyssna på) och jag gillar verkligen den här sortens berättande.
Man lägger pusselbit till pusselbit och man får ompröva sina teorier om vad som hänt flera gånger under läsningen, den där ormen fyller verkligen sin funktion i storyn och j¨¨ar så läskigt det är mest hela tiden. En av årets allra bästa spänningsromaner!
Bildkälla: Wahlström & Widstrand
Oj! Den står på min läslista, men nu blir jag lite orolig. Inte rädd för ormar dock, men lästillfället måste väljas med omsorg.
Du kommer säkert att gilla, smart och lite ovanlig i sina vändningar!
[…] som bloggat om boken: och dagarna går, Bokprataren, Bjørnebok och Tine sin […]