morgonstjärnan

Hur lång tid kan det ta att läsa en roman?

Ja, om huvudet är lite trögt, trots lång semester, så kan det tydligen ta månader. Nu så är det ändå gjort. Jag har läst 666 sidor Karl Ove Knausgård och i Morgonstjärnan är det lätt att känna igen den norske författaren. Han har lämnat det rent autofiktiva men det detaljerade berättandet, vardagens vedermödor och glädjeämnen och ett starkt persongalleri finns där. I det här romanbygget har Knausgård återvänt till Sörlandet i Norge (delvis miljö för också Min Kamp) och det är sent i Augusti.

En natt stiger en starkt lysande stjärna över bygden och vi som läser får följa åtta olika karaktärer, hur de ser stjärnan och hur den påverkar deras liv. Deras berättelser bildar ett utsnitt av livet i Bergen som det ter sig i snar framtid och många av karaktärerna funderar över livets förgänglighet och tidens gång. Knausgård är en mästare på att skildra samtiden, det är lätt att känna igen sig i samhället, de frågor som är aktuella och de ställningstaganden som människorna som jag får göra. Alla karaktärer är inte sympatiska och det är verkligen ingen lättsam läsning, jag blir så irriterad på flera av dem samtidigt som jag känner värme och medlidande för andra.

Jag har ett gäng litteraturintresserade vänner som genast utropar, Knausgård läser jag bara inte. Han är för mycket av allt. De har rätt, han är för mycket och någonstans ligger en självgod – nu ska jag berättarton och vibrerar under texten men kan man överse med det så är det en extraordinär läsupplevelse.

Missa inte intervjun på babel – den är fin! 

Bildkälla: Norstedts förlagsgrupp