en ensam plats – Kristina Sandberg

Med tanke på att Kristina Sandbergs självbiografiska En ensam plats har diskuterats i stort sett varenda media den senaste månaden så funderade jag på om jag ens skulle skriva om mina intryck. Jag har alltså läst och lyssnat och jag är på många sätt mycket gripen av Sandbergs sätt att skildra sin livskris som inträffar mitt emellan fyrtio och femtio. Kristina Sandberg har arbetat hårt och mycket för att följa upp succén med böckerna om hemmafrun Maj och hon är evinnerligt trött. Barnen är tweenies och hon har ständigt dåligt samvete för att hon inte är tillräckligt mycket hemma, mejlkorgen svämmar över och inget nytt skrivprojekt är ens påbörjat.

Semestern börjar med några veckor i England, de ska besöka Eastbourne och se på trädgårdar och regnet totalt vräker ner. Och så är jag fast, i texten och i Sandbergs liv. De åker till Monk’s House och Charleston och de vandrar längs The Dunes och jag kan känna kärleken till trädgårdskonsten, drömmen om ett eget rum och lusten att bara gå och gå över kullarna. När de sedan far vidare till St Ives så känns det som att vi går sida vid sida, jag vet ju att Sandberg efter den här semestern till England kommer att få besked om hennes fars död och besked om att hon har aggressiv bröstcancer. På något vis så vill man följa med henne in det, gå bredvid.

I röjandet av pappans gård ska syskonen samsas, barndomen kommer i dagen och Kristina är samtidigt mycket sjuk. Hon lever med döden på bakgården och det enda hon vet är att hon inte vill dö ifrån sina barn. Hon måste leva, förlita sig på att andra tar bra beslut som gör att hon överlever samtidigt som berget av skräp skall sorteras på gården i Hälsingland. Det är mycket lätt att relatera. Om det här är stor litteratur, det kan jag inte bedöma men sällan har man fått följa med till  oron, tröttheten, ältandet och den ständiga fruktan som en livskris av det här slaget självklart för med sig.

Jag är glad att jag läste och jag rekommenderar den till alla som för en stund vill vandra i någon annans skor. Det upplevs som filterlöst och utlämnande och ja, vissa delar är inte snygga eller trevliga mot andra men ingen människa i kris är alltid trevlig och ska en text blir ärlig så måste allt få rymmas. Både avund och irritation, grämelse och ältande. Nu ska jag ta och läsa Jamaica Kincaids trädgårdsbok som jag gav till dottern, det känns nästan spöklikt att läsa om hur Sandberg skriver om framträdandet på Stockholm Lit ( ja, jag var där) och besöket hos Kincaid, promenaden i hennes trädgård.

Nu måste jag boka en resa till Sissinghurst. Måste!

Lyssna gärna på Kristina Sandberg i Lundströms bokradio och i babel. 

Bildkälla: Norstedts förlag