Påskekrim: Var inte rädd för mörkret

Var inte rädd för mörkret är en perfekt påskekrim, särskilt om man ska tillbringa helgen på landet (och inte är mörkrädd). Romanen börjar med att Alva lämnar Stockholm för att resa till Småland och ta hand om sin mammas dödsbo. Kvar i storstan finns sambon sedan 10 år, han har gjort bort sig rejält och Alva har inte bara en sorg att hantera utan också ett svek. När hon kommer till torpet så är planen att ställa det iordning, begrava sin mor och sedan sälja och försöka hitta en lägenhet i Stockholm.

Väl på plats så möter Alva grannar och ett liv på landet där mörkret är väldigt mörk. Så mörkt att det skrämmer. Dock är det ju inte mörkret som är farligt, det är människorna. Modern, som hittats död i sitt växthus, visar sig inte dött en naturlig död och snart verkar det som om att Alva också är i fara. Både modern och mormodern har avlidit på mytiska sätt i huset och är det nu hennes tur?

Alva bestämmer sig för att försöka reda ut vad som hänt hennes mor och någon slags utredningshistoria växer fram. I byn bor både en pensionerad polis och hans polis-son och när Alva börjar gräva i historien och röja på vinden så hittar hon ledtrådar till sin egna historia. Jag har lite svårt att få ihop den här berättelsen, feelgood blandat med spänning och det finns trådar som jag kanske skulle velat läsa mer om. En av dem är ordnandet kring moderns död, både känslorna och det praktiska hade man kunnat göra mer av. Alva har hastigt förlorat sin mamma och det känns liksom bara jaha. Nu blir det en bildrik berättelse i genren stockholmare kommer till landet och upptäcker att det finns oväntade kvalitéer i glesbygd att upptäcka, människor att lära känna och kanske ett nytt sätt att leva.

Jag påmindes om den fina dikten av Erik Blomberg

Bildkälla: Albert Bonniers förlag