eufori – Elin Cullhed

I inledningen av Elin Cullheds roman Eufori  så kallar hon sin roman om Sylvia Plath en litterär fantasi, och vilken fantastisk fantasi det är! Jag lever med den amerikanska poeten Sylvia Plath och hennes brittiska man Ted Hughes i deras omoderna prästgård i Devon. De har flyttat från det hektiska London för att få ro att skriva och odla sin trädgård. För Ted så blir det livet som han drömt om, för Sylvia blir det ett evigt snurr av hushållssysslor, omsorg om den lilla dottern och isolering. När Ted åker till London för möten med förlag och uppdragsgivare så blir Sylvia hemma och snart blir relationen så trasig att den inte går att reparera.

Sylvia skriver dikter och en roman (The Bell Jar) under tiden i Devon och längtan efter att få skriva är så stark, det som är vardagslivet kommer hela tiden emellan och hennes hälsa blir allt bräckligare. Hon vill leva livet fullt ut och maken Ted verkar vara inställd på ett äktenskap utan passion, han söker stimulans på andra ställen vilket skakar Sylvias tillit. Hon har ingen familj som kan hjälpa till och man kan känna så starkt med hur hon fastnar i en kvinnoroll som inte alls passar henne.

The Bell Jar är ju jämte Salingers The Catcher in the Rye (klicka och läs M s text om den) klassiska amerikanska romaner som många hittar till i tonåren, jag har läst om de båda på senare år och visst håller de ännu. Vill man provsmaka Plath så kan kanske en novell funka. Jag skriver om Johnny Panik och Drömbibeln här på bloggen.

När jag letade efter något annat på det stora internätet så hittade jag också till Gunnar Ekelöfs dikt Eufori – den samtalar så fint med boken!

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig

närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

(ur Färjesång, Gunnar Ekelöf)
Bildkälla: Wahlström & Widstrand