svartsvala – Josefin Roos
Lucía är huvudpersonen som vi får följa i Josefin Roos poetiska roman Svartsvala och när boken börjar så har den unga kvinnan drabbats av en hjärnblödning. Hon tappar sitt minne och livet för henne blir ett pågående nu. Tiden blir upplöst och rutiner är det enda sättet som Lucía kan hålla någon slags ordning. Intresset för fåglar blir ett sätt att fylla hennes dagar och en dag när hon sitter på kyrkogården och observerar dem så träffar hon en man som älskar henne, han försöker vara hennes minne och en onsdag föds deras barn. Det är i Lucías relation till dottern som texten riktigt brinner till för mig. Hon vet att hon älskar sin dotter men hon kan inte minnas henne. Tiden går och inte ens doften av hennes fjuniga hjässa finns kvar.
”Onsdagar blev onsdagar blev onsdagar, fåglarna försvann om hösten och kom tillbaka om våren. Barnet lät mig gå på toaletten ensam, hon stängde dörren och släppte handen på väg till förskolan, hon sprang flera meter bort från mig på lekplatsen, hon var ifrån mig mer än en timme åt gången. Just när jag hade vant mig vid henne, hon blev som en del av mig, lösgjorde hon sig från min kropp. Jag gungade och gungade, byggde sandslott som blåste bort i vinden, klappade händerna och sjöng, lekte, lekte, lekte.
Jag glömde hennes tidigare åldrar hur mycket jag än stirrade på henne.”
Livet för en människa som inte kan minnas skildras på ett mycket gripande sätt i den här romanen och den väcker många tankar kring tid och behovet av skapa ett gemensamt sammanhang, de personliga minnena som interagerar med de kollektiva. Lucia lever ständigt i nuet och när hon av en slump träffar en man och förälskar sig så förstärks det där nuet på ett sätt som gör att hon känner sig levande på ett nytt vis som liknar en drog.Behovstillfredsställelse blir det enda som betyder något och ser man det positivt så blir Lucía expert på att carpa. Kostnaden för det blir att hon ständigt bär på oro.
Vacker, poetiskt och mycket sorgesam läsning.
Bildkälla: Albert Bonniers Förlag
Leave a Comment