Idag är det fars dag och vilken bok kan passa bättre att skriva om än Juha Itkonens Allt ett under. I hans utlämnande självbiografiska roman får man följa honom tätt inpå familjelivet under ett par år. För att kunna skriva om den här boken så måste jag berätta om handlingen, den som inte vill veta vad som händer ska sluta läsa nu.
Han och hans fru har två barn och nu väntar de en sladdis. De närmar sig fyrtio och ytterligare ett barn i familjen är inte självklart, de bor i Helsingfors och är båda mitt uppe i karriären men så blir hon gravid. De båda gläder sig åt det nya lilla livet. En bra bit in i graviditeten så visar ultraljud att fostret inte mår bra inne i livmodern, det blir en svår resa för han och henne. Hur ska de agera?
De tvivel och de etiska frågorna som måste leda fram till ett beslut är skildrat på ett vis som låter läsaren följa med in i det innersta av relationen mellan makarna och sorgen som följer på beslutet är brännande. Vardagen måste fortsätta, hämtning och lämning på förskolan och pokemonpromenader, matlagning och logistik. Allt skall pågå samtidigt som hela världen rasar.
Så går det några månader och hon är gravid igen. den här gången med tvillingar. Den andra delen av boken skildrar hur de här två små liven föds i v 28 och hur livet med de prematura bebisarna än en gång skakar om familjen och livet. Det är så naket, ärligt och språket är precist på ett sätt som tar en med till den djupaste sorg och skimrande lycka. Hela tiden med en pappas röst, en pappas blick.
Jag skrev för några månader sedan att jag var innerligt trött på autofiktion, men jag får passa mig för att generalisera. Det här är en bok som är fantastisk i sin innerlighet, i sin skildring av tvivel och kärlek. Mycket vacker och mycket tänkvärd.
Särskilt för en ganska nybliven mormor som i juli har fått snusa på det nyfödda lilla barnbarnets hjässa.
Bildkälla: Förlaget
PS. Jag skrev på Kulturkollo om brevväxlingen mellan Kjell Westö och Juha Itkonen – Brev i en orolig tid. Läs den, den utspelar sig efter att den här boken slutat.
PPS. Boken var nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris och jag förstår verkligen varför.
Leave a Comment