vi bokpratar om Överlevarna
Bokcirkeln på nätet är en av ljuspunkterna i den här mörka hösten, tack alla som deltar och pratar böcker och läsning! Idag var det Alex Schulmanns Överlevarna som var ämnet och omdömena var ganska spridda. Några gillade väldigt mycket och gav betyget fem och andra tyckte att det var en ganska trist läsning. Jag själv förhåller mig någonstans mittemellan.
Hyllningarna handlade om hur han med små medel bygger upp miljöer och relationer så att man totalt kan identifiera sig, det som drog ner den för mig var att han tar i så från tårna. Det finns scener som är centrala för romanen som kanske inte ens hade behövt vara med. Hade vi gillat mer om han skruvat ner lite och inte haft så mycket bombastisk dramatik? Vi var eniga om att föräldrarna var helt inkapabla och att bröderna var märkta av sin barndoms upplevelser och brist på trygghet. Jag tyckte att vissa delar gränsade till slapstick och att det blev för mycket – det optimala slutet på hela grejen skulle varit om bröderna helt enkelt bestämde sig för att elda ner hela torpet och köra därifrån med lågorna bakom sig visslande en melodi a la westernfilm.
Jag skrev om boken i september och här kommer en repris av mina tankar:
 |
| Bildkälla: Albert Bonniers Förlag |
Alex Schulman läser själv sin nya roman Överlevarna och jag lyssnade på den så snart som den släpptes. Det känns lite underligt det här massiva septemberboksläppandet när det inte är mässa som vanligt men lördag den 26 september klockan 17.15 kan man höra Alex Schulman i samtal med Kjell Westö och Stephan Mendel-Enk på bokmässan play. Jag kommer att lyssna!
Hur som, vad ska jag då skriva om boken. Schulman har i olika intervjuer som jag läst hävdat att det här är hans första rent fiktiva roman men det är inte helt enkelt för läsaren (aka) mig att helt frigöra mig från han tidigare biografiska böcker. I Överlevarna handlar det om tre bröder som tillsammans skall resa till det sedan länge övergivna torpet för att strö ut moderns aska. Redan i inledningen av romanen så förstår jag att bröderna har en sårig och komplicerad relation och när de nu har tvingats mötas för att möta moderns önskan så ligger konflikten strax under ytan. Återresan till barndomens somrar väcker minnen och trauman som pojkarna aldrig tycks ha bearbetat och barndomens roller i syskonskaran lever kvar. För mig är den delen av texten som utspelar sig i pojkarnas barndom den klart starkaste.
Vi får följa med till pojkarnas barndom och livet på torpet med en pappa och mamma som har fullt upp med sig själva, pojkarna släpps vind för våg och det tar en ände med förskräckelse. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen så kan jag ändå skriva att jag gillar den här sortens texter där man som läsare får lägga bit till bit till berättelsen och där finns en underström av dramatik som man anar tidigt. Ändå är det något i den här romanen som inte riktigt klickar med mig, det är en idé som borde funka och miljön med torpet vid skogen och sjön är en perfekt spelplats för dramat som berättas men ändå.
Bröderna är överlevarna, bröderna är för evigt förbundna av händelser som de hanterat olika väl och det kan vara det övertydliga scenerna med vattnet som stör mig. Eller så är det Schulmans inläsning som kommer emellan mig och texten, jag hade i den här boken föredragit en annan inläsare. Nu är jag kanske lite petig, jag har tyckt så mycket om Schulmans tidigare böcker så jag hade höga förväntningar. Det var nog det som gjorde att jag blev en smula besviken, jag nästan hoppas att den blir vald som bokcirkelbok i någon av mina cirklar. Det finns mycket som jag skulle vilja diskutera!
Leave a Comment