Irrbloss är passande att läsa såhär i tider av halloween. Har ni missat det irländska ursprunget till alla de där pumporna som invaderat så läs här. Tillbaka till irrbloss eller som de ibland kallas lyktgubbar, i folktron trodde man förr att lågorna ute på sumpmarker och myrar var osaliga andar från döda som varken kommit till himlen eller helvetet, ljussken som ville lura människor att gå vilse i farlig och oländig terräng. I Elly Griffiths nyutkomna roman om arkeologen Ruth Galloway så är det gott om vilsna människor. Ruth har flyttat från sin lilla stuga på saltängarna för att leva tillsammans med Frank i Cambridge, hon undervisar på universitetet och dottern Kate har anpassat sig väl.
Kvar i Norfolk bor och arbetar Nelson, polisen som är Kates pappa och när en man som sitter dömd för massmord faktiskt också erkänner sitt brott, blir det aktuellt att återuppta utredningen. Mannen insisterar dock på att just Elly skall göra utgrävningarna efter kropparna och Nelson ber Ruth om hjälp. Så reds en gammal mordhistoria upp och samtidigt får vi följa Ruth i hennes nya relation, Nelson i hans familjeliv och de båda närmar sig femtio. Är livet som väntar en enda lång transport till pensionen?
Jag tror jag gjort slut med Ruth Galloway minst tre gånger och så kommer det en ny bok i serien om arkeologen som löser brott och vips är jag där och läser igen. Det är något visst med att återse Ruth trots att jag är/har varit innerligt trött på hennes velande i kärlek och viktbojor. Jag återvänder till en välbekant värld, det är brittiskt och lite lagom spännande. Igår såg jag ett nytt avsnitt av tv-serien Grantchester (som utspelar sig strax utanför Cambridge) och tänkte just på att det finns en anledning till att man ständigt återvänder till de här mysrysarna som mest av allt handlar om relationer. Det är lagom läskigt och erbjuder en stunds verklighetsflykt. Där finns humor och god mat, brasor och vackra trädgårdar.
Och mord.
Bildkälla: Bokförlaget Forum
Detta är nästan den enda pågående deckarserie som jag verkligen följer, och jag håller just på att närma mig slutet på den här. Det är något med både Ruth, Nelson och det övriga persongalleriet som gör att det känns trevligt att återknyta bekantskapen varje gång.
Ja, det är som att möta gamla vänner, man irriterar sig lite på dem men i slutändan så har man överseende med det mesta.