nominerad till Augustpriset: Familjen

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är en reportagebok utgiven i juni. Researcharbetet började dock redan 2006 och delar av innehållet är tidigare publicerat i Aftonbladet. Nu har Bäckström Lerneby grävt ännu djupare i den stora libanesiska släkten som i boken kallas familjen Al Asim och som är en av släkterna som är inblandade i det som i media rapporteras som maffiametoder i främst Angered, Hjällbo och Hammarkullen. De olika släkterna/grupperingarna verkar dock över stora delar av staden och kriminalitet som drogförsäljning och indrivarverksamhet försegår i många andra stadsdelar. I Göteborg finns flera olika grupperingar varav familjen Al Asim är en. Författarens källor är många, intervjuer med familjemedlemmarna, intervjuer med olika myndighetspersoner inom polis, rättsväsende, socialtjänst och ett gediget letande i mängder av olika dokument hos myndigheter som deklarationer, polisförhör, domslut, försäkringskassebeslut och anmälningar hos socialtjänst. Hon har också varit i kontakt med ett antal människor som på olika sätt påverkats av familjens sätt att genom hot och våld styra och ställa i en hel stadsdel.

Det här är ett reportage och författaren har vingett sig om att på ett pedagogiskt sätt och med enkelt språkbruk försöka reda i det komplexa nät av starka lojaliteter som finns inom familjen. Hon skildrar hur överhuvudet imamen Salim Abu Nizar Al Asim styr sina söner, syskon, barnbarn och syskonbarn och hur han samtidigt upplever att hans ansvar är att medla i de konflikter som uppstår i samhället och förhindra att våldet eskalerar. Medlare eller maffialedare, det är frågan. I intervjuer med honom och andra släktmedlemmar så menar de att de är utsatta för noggrannare granskning än andra, deras företag och lokaler söks igenom och polisen stannar dem oftare än andra.

Bäckström Lerneby har också en ansats att skildra hur samhällets olika instanser genom ett mer informellt samarbete mellan myndigheter drar åt nätet allt mer om den klanlika familjen där heder och lojalitet med sin släkt är byggstenar. Förtroendet till att rättsstaten skall klara av sin uppgifter är noll samtidigt som familjemedlemmarna är väl förtrogna med hur sociala skyddsnät och bidrag fungerar och jag möter i reportaget nästan bara män. Jag blir så nyfiken på kvinnorna och deras liv, det antyds att några av dem gifter sig mycket unga och att deras plats är i hemmet men man får i texten inte så mycket mer information. Det är främst en av kvinnorna som man får veta lite mer om och där blir också barnen omhändertagna av socialtjänsten eftersom hemmiljön anses olämplig. Mitt hjärta är som alltid hos barnen.

Jag själv, som jobbar i skolan, saknade barn- och skolperspektivet. Hur har de här barnens/ungdomarnas utbildning sett ut? Vilket stöd/vilka åtgärder har skolan bidragit med? Har samtalen med släktens överhuvud också gällt barnens utbildning? Boken har stort fokus på de polisiära insatserna och det är förståeligt men mina egna erfarenheter gör mig ändå lite nyfiken. Det enda som nämns är att skolan vid flera tillfällen anmält en av familjerna i släkten till socialtjänsten, men vad hände mer?

Det här var en intressant läsning som kommer min vardag ganska nära, jag ska ta mig en funderare på vilka lärdomar jag kan dra. Ett arbete i en mångkulturell miljö leder till många möten, ibland svåra möten och Elevhälsan måste vara på tå, samarbeta med andra myndigheter och jag själv kan inte ge upp mitt tjatande om språkets makt och skolans grundläggande värden. Jag ska se till att samtala om den här boken med många, jag ska också påminna mig själv och andra om att det här är en gruppering av människor som vi möter i vår vardag, där finns också flera andra.

Författaren har i boken bytt ut namnen på alla medlemmar i släkten Al Asim, släkten heter i verkligheten något annat.