Vem där?
Hamnet av Maggie O´Farrell föstås.
Jag har läst årets bästa bok! Så var det sagt. Fantastiskt språk, djupt berörande och underbara miljöbeskrivningar. Jag förflyttades till slutet av 1500-talet, jag förflyttades till Stratford och jag förflyttades till en familj där tvillingarna Judith och Hamnet lever som i symbios. När Judith en dag insjuknar i pesten så önskar hennes tvillingbror inget hellre än att hon skall överleva. Hur skall han kunna leva om hon är död?
I september stod det klart att Hamnet av Maggie O´Farrell vunnit Women’s Prize for Fiction 2020 och som jag då började min väntan. Romanen skulle ju komma översatt av Malin Bylund Westfält och den här gången ville jag läsa på svenska. Nu har jag gjort det och trots att det gått flera dagar sedan jag avslutade läsningen så kan jag inte formulera mig på ett vettigt sätt. Ett sätt att bearbeta min läsning var att genast plocka upp min Shakespearesamling och läsa Hamlet. Det kändes liksom alldeles nödvändigt.
Maggie O´Farrell har i sin roman skrivit historisk fiktion som är bländade bra. Utifrån en av Englands mest kända författare och hans verk har hon berättat om Williams uppväxt och hur han absolut inte ville ta sig an hans fars handskmakarverkstad. Hon skildrar kärleken mellan William och Agnes och familjelivet i Stratford på ett innerligt och trovärdigt vis. Agnes är en fascinerande person i den här romanen, hon är klok och jordnära samtidigt som hon har förmågor som går bortom det synliga. Jag tyckte mycket om porträttet av henne, en stark och egensinnig kvinna. Hon levde ensam med barnen nära Williams föräldrars hus och Agnes intresse för läkeörter gjorde henne till en udda fågel i den lilla staden.
Jag besökte förresten husen och utställningen i Stratford 1986 men jag inser att jag måste resa igen, så snart man får resa så ska jag åka till England. Trots Agnes kunskaper om medicin och örtdekokter så blir det en mycket svår uppgift att ta sig an när Judith får hög feber och bölder. Hamnet, tvillingbrodern, letar förtvivlat efter hjälp när han inser att systern är sjuk och att följa sjukdomsförloppet är så gripande. Tårarna rann när jag läste och O’Farrells omsorg om detaljera gör att man inte kan värja sig. Scenerna där modern skall svepa sitt döda barn kommer jag aldrig att glömma. Författaren hoppar skickligt i berättandet och man får läsa om Agnes uppväxt på gården, Williams liv på teatrarna i London, vardagslivet i Stratford och samspelet mellan de två syskonen.
Det är modigt och lite kaxigt att hon förlägger sin berättelse om sorgen att förlora ett barn i en kontext som på många vis hör till Englands mest välkända, eller okända om man vill. Likt Hilary Mantel så vågar hon ge sig in närmast mytologiska historiska personers liv och skriva ur ett annat perspektiv. Som jag gillar!
De döda bärs ut. En sorgmarsch spelas.
Sedan kanonsalut.
Bildkälla: Sekwa förlag
Leave a Comment