Då är det recensionsdag för sommarens tegelstensläsning. I Hilary Mantels Spegeln och ljuset får vi följa Thomas Cromwell ända fram till livets slut. Del tre i trilogin börjar där del två För in de döda slutar. Anne Boleyn har blivit avrättad och kungen Henrik VIII har gift sig med Jane Seymour. Thomas Cromwell befinner sig som alltid i kungens närhet för att se till att allianser upprättas, lagar ändras i kungens favör och hovets ränker och spel genomförs så taktiskt som det bara går. Den allt mer åldrande kungen försöker desperat att få en manlig arvinge och för att kunna hålla fast vid makten och att ha nu är kyrkans överhuvud bidrar till splittringen mellan de katolska och protestantiska släkterna i landet.
I romanen har också Thomas Cromwell åldrats och hans reflektioner och tankar över livet får ta allt större plats. Som läsare så har man ju handlingen klar för sig. Det livsöde som vi får följa via Wolf Hall och För in de döda kan bara sluta på ett sätt och det gör läsningen extra känslofylld och faktiskt ganska vemodig. Hilary Mantel är en författare som är mycket omsorgsfull med de historiska detaljerna och hennes språk är unikt. Hennes sätt att skriva historiska romaner är så speciellt och erkännas skall att den här sista delen var en utmaning för mig att läsa. Översättningen av Jesper Högström är helt fantastisk (läs en text om hans arbete här), trots det så krävdes både koncentration och stamina. Läsupplevelsen är helt klart värd ansträngningen men man skall avsätta rejält med tid på en ostörd plats. Vill man läsa mer om hur Hilary Mantel arbetat med sina böcker så finns det många fina intervjuer publicerade det senaste t ex i DN eller samtalet i P1 i God morgon världen.
Jag har googlat mycket i samband med min läsning och en intressant koppling som jag var tvungen att läsa på om var hur ett liknande förlopp skedde också i vårt land. 1500-talets svenska historia med Gustav Vasa som gjorde sig till kyrkans överhuvud, byggandet av staten, beskattning och allianser genom gifte mellan de stora adelsfamiljerna (och ett våldsamt maktspel om tronen) är exempel på likheter och genom att läsa om tudortidens England så påmindes jag om vårt eget lands historia. Sånt gillar jag. Jag önskar bara att jag kunde mer, visste mer. Just nu är jag dock väldigt nöjd och lite övermätt.
Har ni missat TV-serien Wolf Hall så ska man absolut hålla utkik efter den, inte lika bra som böckerna men något mer lättillgängligt om man inte vill avsätta ett par veckors heltidsläsning.
 |
| Historisk hög! |
Leave a Comment