Lisa och Lilly – Mian Lodalen

Om en dryg vecka ska vi bokcirkla Mian Lodalens roman Lisa och Lilly med bokbubblarna så det blir bara en kort reflektion så här innan träffen. Lisa och Lilly är två unga kvinnor som hittas dränkta sammanbundna med en hattslöja i september 1911. Romanen är Lodalens försök att skriva en berättelse som bygger på ett verkligt kriminalfall och jag förstår av texten hos förlaget att det kommer fler böcker där huvudpersonerna hör till det som vi i dag skulle benämna HBTQ. 

Berättelsen om Lisa och Lilly börjar en kväll på dansbanan, de får syn på varandra och vet direkt att de hör ihop. Lisas föräldrar tror att nattsuddandet beror på en pojke och Lisa kan passande presentera Fritjof, socialist och telegramutdelare, för sina religiösa och oroliga föräldrar. Lilly och Lisa är förtrogna och förälskade och det blir allt svårare att träffas när hösten kommer.  Livet på Södermalm handlar mest om arbete och Lisa hjälper sin mor med ärenden då och då. Bland annat så ska hon leverera sömnad till målaren Eugen Jansson och Lisa förstår att det kan finnas fler som hon och Lilly, sådana som älskar någon av samma kön och Jansson lånar ut sin lya till de två ungdomarna. Föräldrarna hittar dem och livet blir allt svårare, ska de foga sig och faktiskt välja varsin pojke och stadga sig?

Flickorna har en önskan, det är att få ligga i samma kista och inte ens det kan de förunnas. Jag skrev tidigare att Lodalen har försökt att skriva en true-crimeroman som utspelar sig i historisk tid och nu är jag bortskämd. Min senaste läsning i genren var Söndagsvägen av Peter Englund, det är en fantastiskt bra bok som i sin text rymmer en hel tid, ett helt sätt att tänka. Jag är inte lika förtjust i Lisa och Lilly, det är något med språkbruket som skaver rejält. Det är ju alltid ett aber att skriva trovärdigt om en annan tid med ett läsbart språkbruk, Hilary Mantel skriver om Tudortiden så att det jazzar och svänger och man bara tror på hela grejen, Englund skapar en värld som man genast känner sig trygg och hemma i och det krävs så förfärligt mycket för att lyckas med det. Tyvärr tycker jag inte Lodalen lyckas alls, kanske var det för att jag lyssnade på en författarinläsning och den var inte bra. Tyvärr. 

Idén med att lyfta upp historiska händelser i ett HBTQ-perspektiv är mycket spännande och jag berördes av berättelsen om de två unga flickorna som bara ville vara tillsammans men synd på så rara ärtor. Det blev inte i min smak,  undar vad mina bokcirkelvänner tycker?