fjärilsvägen – Patrik Lundberg

Bildkälla: Albert Bonniers förlag

Nu är det någon vecka sedan jag läste Patrik Lundbergs självbiografiska roman Fjärilsvägen och jag nästan önskar att jag bara hade lyssnat på hans magnifika sommarprat och sedan hade lämnat det där.

Pratet och boken handlar om Patriks mors liv och hans förhållande till sin mor och i intervjuer har Lundberg framhållit klassperspektivet starkt, på bokmässan play heter det seminarium han ska delta i Det svenska klassamhället och lite tycker jag han kör i diket med det perspektivet. Tro mig. Jag vet vad det är att växa upp i små omständigheter och jag vet hur livet kan vara för alla de som lever på en knapp pension eller sjukbidrag. Det är fruktansvärt tärande på både kropp och själ, stressen och rädslan för att få en oväntad utgift är allt man kan tänka på.

Lundberg beskriver i sin bok föräldrar som gör en klassresa, båda utbildar sig inom sina yrken och de blir tjänstemän i det socialdemokratiska Sverige. Familjen bygger villa, har bil, adopterar två barn, reser på charter och pappan betalar efter skilsmässan underhåll för barnen och kommer med kuvert på jul och födelsedagar. I min läsning av boken så är det inte det faktum att mammans föräldrar är arbetarklass som bryter sönder familjen och raserar mammans hälsa. Det är att pappan är otrogen och lämnar mamman i en skilsmässa där hon känner sig sviken. Hennes dröm om kärnfamiljen krossas och med hennes deltidsarbete på försäkringskassan får hon väldigt svårt att försörja sin barn. Oron för ekonomin och uppoffringarna för barnen gör att hon när de flyttar hemifrån ramlar ner i ett djupt hål, depression och längre fram ett missbruk av tabletter och alkohol. Är mammans öde avhängigt att hon har arbetarklassbakgrund? Det är för mig komplexare än så.

Självklart så äger Lundberg helt sin berättelse och  hans analys av varför livet blev som det blev för hans mor är helt hans sanning men jag har andra erfarenheter som gör att jag emellanåt stör mig på det mediala fokuset på klass. Boken är så mycket mer än det.


Det kan vara en generationsfråga, jag är född på 60-talet på landsbygden och Patrik kom till Sverige på 80-talet och växte upp i en mindre stad. Samhället förändrades mycket under de två årtiondena och att växa upp på 70-talet går kanske inte ens att jämföra med att växa upp på 90-tal och 00-tal. Det jag vet är att jag vuxit upp mina första år med vedspis, kallvatten inne och utedass. Skolan var den kompensatoriska platsen där jag kunde låna böcker, tv var porten till världen, semestrar och besök på en restaurang fanns inte på kartan. Min uppväxt är inte på något sätt unik, det var en annan tid med andra ekonomiska förväntningar. 

För mig är det här först och främst en skildring av en kärleksfull mamma som inte ordentligt fångas upp av det skyddsnät som borde finnas för sjuka och utsatta. Hon bryts ned av oro och psykisk ohälsa och blir allt mer skör. Det handlar kanske mer om att politiken under 90-talet och framåt svänger från det kollektiva till det individuella och att något då går förlorat. Det är också en berättelse om en son som med texten försöker förstå sig på sin mor och kanske, kanske genom att skriva förstår sig själv bättre än tidigare.

Oavsett så väckte den här boken många känslor och tankar hos mig och det är tecknet på en angelägen bok. Det här är en ärlig och blottande berättelse som stör, berör och upprör och jag rekommenderar alla att lyssna på sommarpratet.