himmel över Alaska – Kristin Hannah

bild: Albert Bonniers Förlag

Himmel över Alaska av Kristin Hannah tar oss som läser med på både en tidsresa och en fysisk resa. Det är sjuttiotal och trettonåriga Leni reser tillsammans med sina föräldrar till en avlägsen del av Alaska. Pappan är vietnamsveteran och rastlös, han vill börja om på nytt och resten av familjen får bara följa med. När de enläder till den lilla stuga som de ärvt av en an av pappans militärkompisar så förstår Leni och hennes mamma snart att de kommit till en alldeles särskild plats. Oförberedda på det hårda klimatet, panka och med pappans vredesutbrott och alkoholmissbruk upptäcker de det vackra landskapet och hur grannarna i trakten solidariskt hjälper varandra. I Lenis packning ligger en kamera och en hög böcker köpta på stadsmissionen och läsandet och fotograferandet blir en av hennes ventiler från det hårda arbetet. Skolan är en annan, där finns också Matthew.

I isoleringen, kylan och mörkret handlar det om att överleva och lika ljus och intensiv som midnattsolens tid är lika lång är vinternatten. Miljöbeskrivningarna och känslan av utsatthet samverkar i den här romanen och jag hade nog tyckt om den ännu mer om den hade slutat efter två tredjedelar. Hur som, det här är en lättläst och gripande roman som påminner om hur sjukdom, trauma och kärlek är svårkombinerat. Pappans upplevelser i kriget påverkar hela den lilla familjen och lojalitets med mamman är fint beskriven i boken. Leni försöker balansera mellan att växa upp och hitta en egen plats och samtidigt vara lojal med sin mamma som hon älskar.

En liknande nybyggarskildring som jag kommer att tänka på är Caribou Island av David Vann, den rekommenderar jag om man vill läsa ytterligare en alaska-roman.