Modersmjölken av Nora Ikstena är en lettisk roman som översatts till svenska och jag ska säga det direkt, det här är en bok som bara måste läsas!
I slutet av det andra världskriget föds en liten flicka, hon växer upp i Riga med sina föräldrar och hon får hela sin uppväxt höra att föräldrarna kunde flytt kommunismen men de avstod för att hon skulle födas i Lettland, moderslandet. Det är bara det att Lettland snart ingår i Sovjetunionen igen och både språk, kultur och religion skall inte längre uttryckas. Flickan växer upp till kvinna, studerar hårt och utbildar sig till gynekolog och hennes liv är vetenskapen. Hon vill använda vetenskapen för att skapa en bättre värld för alla medborgare. Angiverisystemet gör att hon förflyttas från forskningen i Leningrad till en by på landet där hon ska ta emot patienter. Hennes livsuppgift tas ifrån henne, världen rämnar.
Så får hon själv en flicka som hon vägrar amma. Hon vill absolut inte att henne ångest skall föras över till det lilla barnet genom modersmjölken och dottern växer till en början upp i Riga med sina morföräldrar. När det är dags att börja skolan får flickan flytta till sin mor som inte förmår vara den förälder som förväntas. Det blir flickan som får ta hand om hemmet och hushållet och mamman faller ner i stora svarta hål, som tur är så finns mormodern och morfadern en tågresa bort och där har flickan det tryggt och ombonat och man vill bara att det ska gå bra för henne. Mjölk är en återkommande del av bildspråket i den här romanen och det symboliserar i det sovjetiska samhället det sunda och hälsosamma, det förväntade och normala. Samma gäller inte i den här familjen. Det är i den mjölkvarma floden de får lindring från hettan och där modern renar sig från depressionen. Mormodern letar febrilt mat i kriget slut för att kunna amma sin dotter i tre hela år, dottern vill inte låta sin modersmjölk förgifta hennes oskyddade bebis och dotterdottern kräks av mjölken i bespisningen. Något så oskyldigt som mjölk blir i den här berättelsen del av ett bärande tema – revolten mot auktoriteterna, i det lilla vardagliga livet.
Det som Ikstena gör så snyggt i sin roman är att hon berättar gripande och intressant om en familj och samtidigt berättar hon om Lettlands historia under den perioden när det var en del av Sovjetunionen. Romanen utspelar sig från andra världskrigets slut fram till den baltiska kedjan (1989) som förebådar den kommande frigörelsen och jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Hoppas den får en stor läsekrets också här i Sverige!
Jag lysande på den i uppläsning av Lily Bigestans och det fungerade mycket bra.
Leave a Comment