den sorgsne busschauffören från Alster – Håkan Nesser

Julimånaden avslutas med en text om Barbarotti, Backman och Den sorgsne busschauffören från Alster.

Jag älskar Håkan Nessers omständliga och långsamma spänningsromaner där Gunnar Barbarotti som en blind höna som hittar ett och annat korn klarar ut brott. han gör det på sitt eget sätt reflekterande och med hjälp av Eva Backman och vår Herre. I den här romanen så får vi följa Albin Runge, akademikern som blir busschaufför och genom en olycka får en livslång skuld att bära på. När boken börjar (2013) så söker han upp polisen i Kymlinge för att han får hotfulla brev och telefonsamtal. Hoten blir en sak för kommissarie Barbarotti. Parallellt med utredningen av dem så funderar Barbarotti och Backman om de ska slå till och bli ett par också officiellt. Att smyga med kärleken när man har 8 barn att ta hand om tycks fånigt.

Ett antal år senare så hamnar polisparet på Gotland under en lång höst och vistelsen där leder till en privatspaning som de inte alls räknat med. Det är småputtrigt med lågmäld humor, det är ett språk som knappt längre skrivs och knappast talas av 40-åringar men vad gör det? Jag är totalt såld. Ganska tidigt fattar man vad som hänt men vad gör det? Inget alls. Tänk nu om Nesser skulle läsa in sina böcker som han gjorde förr, då skulle det vara perfekt!

Och visst finns det med minst ett ”till yttermera visso”, jag lyssnade efter luguber också …