Hans berättelse är en gripande skildring av en vansinnig tid då överlevnad var det primära. Lales sätt att hålla sig vid liv i det inferno som utrotningslägren var var att arbeta som tatuerare. Alla som anlände i boskapsvagnarna skulle märkas med ett nummer och som tatuerare gick Lale tyskarnas ärenden samtidigt som han utnyttjade sin förmåner till att byta till sig mat från lokalbefolkningen. Han mötte också en flicka som blev ännu en anledning till att kämpa för att överleva. Gita arbetade på kontoret och deras kärlek blev livslång.
Själva boken är kanske inte det mest välskrivna men den autentiska tonen och alla de detaljer som finns insprängda i texten gör att man bara vill lyssna vidare, läsa vittnesmålet som Lale ger. Hans väg för att överleva var att arbeta för tyskarna och sedan för ryssarna och man förstår att livet präglades av det hela hans liv. Om jag förstår rätt så var det från början meningen att det skulle bli en film och jag skulle gärna vilja se den.
Läste
Läste boken i somras. Håller med om att den kanske inte är den mest välskrivna, dock skildrar den en epok som inte får glömmas eller förringas. Tanken på att kärleken kan slå rot i ett inferno är vacker.