säg inget om Lydia – Celeste Ng

Just nu är TV-serien Små eldar överallt  baserad på boken av Celeste Ng på mångas näthinnor, jag har inte sett ännu eftersom den går på en tjänst jag inte har. Läst boken har jag och visst gillade jag den, men jag älskade den inte som så många andra så hennes roman Säg inget om Lydia blev lite liggande på vänt.

I går blev den ändå färdigläst. Och mina tankar om boken blir liknande som vid förra läsningen av Ng. Det är snyggt, så snyggt och jag känner väldigt lite när jag läser trots att det är en i grunden mycket gripande historia som berättas.

Handlingen utspelar sig i en liten stad i Ohio, det är sjuttiotal och det är familjen Lee som vi får följa. Lydia är mittenbarnet och föräldrarnas hopp och när romanen börjar så får vi veta att Lydia är död. Lydia är 16 år och har hela livet framför sig men nu är hon alltså inte längre kvar i familjen och i tillbakablickar får vi följa familjen. Mamma Marilyn var som ung en mycket lovande student som gifte sig med sin lärare James och hon gav då upp sin karriär. Eftersom James är kines-amerikan så lever familjen i utkanten av den i huvudsakligen vita medelklassmiljön och de båda föräldrarna satsar allt på sin dotter. Hon skall bli den där framgångssagan som de själva inte lyckades med. De andra barnen i familjen hamnar i skuggan av Lydia och trycket på Lydia blir tidigt väldigt starkt. När hon kommer i tonåren så håller hon allt mer hemligt för sina föräldrar för att inte förstöra den fasad som de ihärdigt vill bygga upp. Inte ens när Lydia sedan är död så får man prata om vad som hänt, den på ytan perfekta familjen ska inte solkas ner.

Det här är en välskriven roman om hur en familj formas av en önskan om att passa in, höra till och prestera så att de accepteras i samhället. Rasism som riktas mos asiater i USA är inte lika ofta omskrivet och omtalat och det temat i romanen tyckte jag var mycket intressant att följa. De små glimtarna av den rymdintresserade storebroderns liv gillar jag att läsa om, hans revansch från att vara den osedde familjemedlemmen blir till slut episk. Det här är ingen dålig roman men lite nja blir mitt betyg. Ganska förutsägbart och lite för mycket på ytan men likt Små eldar överallt så kan jag absolut se den som en riktigt bra Tv-serie där man skulle kunna frossa i 70-talsmusik och tidsenliga miljöer.