rolf – Malin Lindroth

Malin Lindroths nya roman Rolf är en pendang till hennes bok Nuckan. Om Nuckan handlade om den ofrivillig singel kvinnan som ständigt blir bortvald så är storyn om den medelålders mannen Rolf den om den där övervintrade filosofistuderande kvasiakademikern som bitter och missförstådd lommar omkring längs väggarna i den kommunala korridoren. Det social livet är nästan obefintligt, mamman besöks på hemmet med en bakeleskartong då och då och det enda som kan skänka tröst är en mild berusning. Som outbildad vikarie på komvux möter han så en dag en ung kvinna, hon har skärt hår och är trasig på många sätt. Hon har ett självskadebeteende och han har ett behov av att ta om hand, pyssla om.

Rolf Boman är inte bra på relationer och Lindroth är fantastiskt bra på att gestalta den där mannen som liknar män vi alla känner: ensamma, udda och i celibat lever de ett liv som blir allt mer beroende av rutiner och ritualer desto äldre de blir. De tänkte studera, men det blev inte riktigt av för de blev kränkta/oförstådda. De skulle velat ha en familj men hur skulle de kunna träffa en partner? De skulle vilja se världen men vad skulle det egentligen tjäna till, och smaka någon ny mat. Nej, tack!

Ibland har de också en alltomfattande och uppslukande hobby. Rolf ruskas om i sitt liv när den kära skära dyker upp. Han gör ett försök att ekipera sig och tänker ut scenarion där de skulle kunna bli ett par. Hur som så blir det (inte överraskande) särskilt lyckat och när romanen är slut så lämnas läsaren hängande. Hur går det för Rolf egentligen? Köper han en landgång och går på besök på äldreboendet, eldar han upp sina nya byxor? Skaffar han sig ett liv, eller slutar det tvärt.

Det här var en intressant betraktelse över samtiden och hur ensamhet kan leda till handlingar som kan tyckas helt galna. Det är inte långsökt att börja fundera på tiden just nu när social distansering helt tar bort vardagsmöten mellan människor och de platser där människor kan mötas kravlöst stängs ned. Jag har inte tänkt klart, men visst känns det som att många människor just nu är ensammare än någonsin. Eller är det tvärt om, sällan har man haft något så självklart att småprata om som nu? Håller man sig ”älgavstånd” så kan man ju faktiskt fortfarande prata med folk. Också med alla rolfar därute.