7 + 7 brev i en orolig tid

Häromdagen någonstans i sociala medier så såg jag en uppmaning att skicka vykort och brev till människor som nu sitter i karantän. Äldre eller yngre, oavsett vem så uppskattar man att få en hälsning. Det som är speciellt med hälsningar som kommer i brevlådan är att man faktiskt kan spara dem på ett helt annat sätt än en hälsning via sms, whatsapp eller messenger. Vykort passar fint på kylskåpet och senast häromdagen tittade jag igenom alla hälsningar som jag sparat.

Två män som skrivit till varandra under ett drygt års tid är Kjell Westö och Juha Itkonen. Deras 7 + 7 Brev i en orolig tid är uttalat skrivna för att publiceras och visst känns det att de båda har den vetskapen bakom örat när de skriver. Jag har ju läst det mesta av det som Westö skrivit (hans romaner är fantastisk läsning) och hittills har jag inte läst Itkonen alls. När jag började lyssna på ljudboken (som de läser in själva) så var Westös lugna och välbekanta röst och hans brev de som genast var lätta att ta till sig. Man känner igen de teman som återkommer i hans romaner i breven, han väver in nutida företeelser och musikreferenser, skrivandets vedermödor med lusten i research, nationalism nu och historiskt och man känner sig genast ganska hemma. Juha Itkonens brev är på många vis mycket mer personliga, han har när brevväxlingen börjar just blivit pappa till två för tidigt födda små barn, och samtidigt så är hans texter skrivna av en man som initialt tycks vara oändligt imponerad av Westö. Någonstans i mitten av brevväxlingen så vänder det en aning och då tar sig Itkonens brev från att vara beundrarbrev till att faktiskt bli texter som både utmanar och ifrågasätter. Då bränner det till och blir riktigt intressant. Den oro som finns på de bådas horisont är den som vi alla hyser för klimatet och hur klimatförändringarna skall påverka våra och våra barns liv. Tankarna kan absolut kommentera den situation vi lever i nu också med en pandemi som gör varje dag till den första och den sista.

I fredags spanade Jessika Gedin i Spanarna om att det i coronans tid kan bli en renässans för den långsamma och liksom trevande uppvaktningen som måste till när man inte kan mötas i verkliga livet och just så kändes det att läsa den här brevväxlingen. Det var trevande till en början och när det fjortonde brevet var slut så kändes det som om att de båda männen kanske hittat fram till en slags uppriktig kommunikation som skulle hålla för ett möte IRL. Trots det så var tydligen fotograferingen för omslaget inte alls enkelt. I ett av de sista breven beskrivs den underliga känslan som blir när man känner varandra fast ändå inte. att vara nära fysiskt och att komma nära i brevform är uppenbarligen inte samma sak.

Nu är det dags för mig att läsa något av Itkonen, hans böcker finns inte som strömmande på min ljudboksapp så det får bli ett besök i biblioteket. Vill man läsa mer om Westö så är Vi Läsers intervju så bra. Läs den. Ytterligare en  brevväxling som jag kan rekommendera är Innan du försvinner av Jörn och Rafael Donner som jag skrivit om tidigare här på kollot. Är det en slump att jag har läst två böcker från Finland i samma format? Det krävs något extra för att brev ska bli intressant läsning och jag tycker att båda de här böckerna håller. De fångar mitt intresse och de utmanar emellanåt min tanke.

Gå nu genast till affären, köp frimärken, skriv brev och vykort. Skicka dem! Inte nödvändigtvis för att de småningom ska bli en bok utan helt enkelt för att glädja en medmänniska. Gör’t!