ghachar ghochar – Vivek Shanbhag

Ghachar Ghochar av Vivek Shanbhag finns just nu som SR s följetong och jag blev så glad att upptäcka att en historia från södra Indien nu bjuds på P1. Boken är utgiven på svenska på Appell förlag och det är extra spännande att läsa böcker från de mindre förlagen, den utgivningen är lätt att missa för en storytellyssnare som jag.

En ung man fördriver sin tid på ett kaffehus i den sydindiska staden och han undviker helst att gå hem till huset där den traditionella storfamiljen huserar. Hans farbror har med sin entreprenörsanda lyckats arbeta upp ett kryddhus  som genererar vinst tillräckligt för att försörja både sig själv och hela broderns familj. I och med rikedomen så har familjen liksom förlorat riktningen och de värden som den unge mannen minns som värdefulla från sin barndom: strävsamhet, lojalitet mot familjemedlemmarna och gemenskap känns som borta. Han ha nu gift sig med Anita, som studerat och rör om i familjens lugn, och det stora vackra huset fullt med nya möbler känns inte som ett hem, det mesta har blivit tilltrasslat – ghachar ghochar.

Med ett ganska stramt och osentimentalt språk gestaltar Shanbag mötet mellan det traditionella Indien  och moderniteten. Vilsenheten i det nya livet är tydlig och känslan av att inte vara behövd är påtaglig. med få ord tar författaren oss med till ett samhällsbygge långt ifrån det svenska och jag är väldigt tacksam över att jag inte behöver använda adjektivet ”myllrande” här, många indiska romaner som jag läst lägger mycket vikt vid larmande och färgstarka miljöbeskrivningar men det här är mer av ett stramt kammarspel. Mycket fin lyssning!

PS. Det är faktiskt lite myller med i romanen trots allt. En myrinvasion i huset spelar roll för berättelsen och där myllrar det så att modern blir helt besatt av att utplåna det som stör friden i hemmet.

Indisk dessertbuffé i Agra.